Följebrevet
Människan har en uppgift, brukade de säga till oss och vi nickade allesammans som i kör. Annars var det brukligt att sitta tyst, helt stilla, med tomma ansikten, för, som de sa, ansiktet återspeglar själen. Våra sinnen skulle vara öppna för det de hade att säga, och det var mycket. Det kunde pågå i timmar, dessa möten.
Vi blev kallade, en och en, från helt olika distrikt. Genast, utan att säga adjö till de närmaste, skulle vi gå från våra arbeten för att ansluta oss till mötet. Många hade gått i dagar och endast stannat för att plocka bär och dricka vatten. Därför var många av oss fruktansvärt trötta när vi kom fram. Vissa hallucinerade på grund av brist på sömn och mat.
Vi andra fick sätta oss på torget och lyssna på berättelser som i en aldrig sinande ström flödade från högtalarsysten. Ingen i ledningen syntes ännu så länge till.
Så fort gården hade blivit full, och vi hade satt oss ner, i raka rader, slutade tvärt berättelserna att höras. Först anlände lastbilarna. Där fanns mat och vatten som medarbetare genast började dela ut bland oss. De sjuka, som hade tuppat av från kyla och utmattning bars iväg och in i husen för vård, eller för det som kallades indrivning. När vi hade ätit bars tallrikar och mat hastigt iväg, dock med ett visst tumult som följd. De som nyss hade kommit från avlägsna distrikt var uthungrade efter sin långa resa, och vägrade först inse nödvändigheten i att inte äta i ledningens närvaro. Medarbetarna blev stressade och fick några gånger brutalt rycka skålar och skedar ur de allra fattigaste och lataste av oss.
När det var avklarat anlände de så i sina bilar. De äntrade scenen under okontrollerade applåder. Äntligen skulle vi få höra riktig ord.
En av dem som bar solglasögon ställde sig i talarstolen och börjat tala. Först talade han väldigt lågt, nästan viskande och blygt. Många av oss, som satt långt bak hörde inte vad han sa, det uppstod ett mummel, men så började han tala allt högre och hetsigare och alla intog tillbörlig lyssnarställning. Han talade om våra gemensamma värderingar, att tiden var inne att äntligen omsätta vår idé till verklighet, något som han visste att folket med spänd förhoppning hade väntat på, allt sedan den fantastiska händelsen. De flesta av oss lyckades undertrycka ett spontant hurrande, och de som inte kunde kontrollera sig, återigen de allra fattigaste, tystades genast av den solglasögonpryddes höjda och faderliga hand. Han påminde oss om de öppna sinnet och samlingen av människor stillade sig. Det uppstod en andäktig tystnad i väntan på näste talare.
En annan, mycket kort och oansenlig man, som tidigare hade stått långt från centrum, började tala med en hes och ljus stämma, samtidigt som han efter den nya pedagogiken med van hand skisserade upp planerna på den gröna skoltavlan. Han ritade streck och former, som vi inte förstod mycket av, samtidigt som han oavbrutet pratade på en för mig okänd och smått obegriplig dialekt. Jag började känna mig ängslig och dristade mig att snegla på mina grannar. Men det skulle jag inte gjort. En medarbetare ryckte tag i mig, lyfte upp mig och kastade mig ner på marken igen. Därefter satte jag mig i korrekt ställning och tittade på den obegriplige och korte mannen därframme.
Efter ett antal anföranden där olika personer som jag inte kände igen – bland annat talade de om vikten av att känna eget ansvar, och om Nödvändigheten och annat centralt för vår idé – försvann de så efter att glatt ha vinkat farväl, i sina bilar.
Vi blev ombedda att resa oss och leta reda på våra medarbetare, som vi tydligen skulle känna igen utifrån de instruktioner vi hade fått i ”följebrevet”. Jag som inte kunde minnas något följebrev, gick planlöst omkring och låtsades leta. Strax trängde sig platsansvarige, en arbetsledare och två andra medarbetare fram till mig. De undrade vad jag höll på med, varför jag inte försökte få tag i mina medarbetare. Då sa jag att jag inte hade fått något följebrev. Den platsansvarige tittade misstänksamt på mig och sa att det var en omöjlighet och undrade från vilket distrikt jag kom.
Eftersom de själva inte hade tilldelats information om hur arbetsfördelningen såg ut, kunde de heller inte utan vidare placera mig i någon befintlig grupp. De flesta hade vid det här laget redan gett sig av mot sina områden.
Efter att mycket upprört ha grälat sinsemellan om vad de skulle göra med mig, föreslog arbetsledaren att de skulle räkna gruppernas storlek för att på så sätt sätta in mig i gruppen där det var troligast att jag skulle tillhöra, enligt en matematisk sannolikhet. Platsansvarige hävdade att de inte var särskilt troligt att man hade delat in grupperna enligt någon matematisk modell. Dessutom var det för riskfullt att chansa. Snarare var det tillbörligt att forska i ärendet, innan något som helst beslut kunde fattas. Så fick det bli, och under tiden fick jag alltså inte utföra några handlingar överhuvudtaget.
De förde mig till ett enkelt men välordnat rum och bad mig stanna kvar där medan de redde ut saken. De två medarbetarna undrade ängsligt om inte någon bestraffning var på sin plats; jag hade uppenbarligen varit både oansvarig och lat. Bestraffningen uteblev dock, eftersom platsansvarige var orolig att det var han själv som någonstans på vägen hade missuppfattat den information han hade fått den senaste månaden. De misstänkte att jag kanske inte alls skulle ingå i de andra grupperna, men att jag hade en speciell uppgift. Senare verkar denna sista misstanke ha blivit starkare – alltmedan de sökte igenom den senaste månadens kommunikation, utan att finna något fruktbart resultat, annat än något som kunde tolkas lite hursomhelst – eftersom jag behandlades med alltmer villrådighet och stigande artighet. Jag försökte hålla mig neutral, och underdånig, vilket de i sin tur tolkade som en bekräftelse på sina misstankar om att jag var en av de utvalda. En vanlig arbetare skulle helt enkelt tagit tillfället i akt och utnyttja deras vänlighet med oförskämdhet och lättja. Jag erbjöd mig istället att med deras överseende själv söka mitt namn och nummer bland papperna. De vågade de dock inte, jag skulle vänta i mitt rum medan de utredde saken.
Efter några dagar blev situationen alltmer ohållbar. När arbetsledaren fick syn på mig i matsalen, som jag efter upprepade önskningar fick tillåtelse att besöka, blev han närapå skräckslagen och skyndade sig att äta, trots att det stred mot vår sedvänja, speciellt framför de allra fattigaste.
Efter en vecka, med ihärdigt sökande bland den tidigare kommunikationen, och försiktiga trevanden bland ledningens lägre och lokala nivåer, bestämde sig så platsansvarige att utse mig till kommunikation- och informationsansvarig, trots mina protester. Jag påpekade att all förvirring måste vara mitt fel, att jag helt enkelt hade varit för lat för att läsa brevet, och att jag hellre tog mitt straff för min uppenbara lättja vidhöll han att jag bara var alltför ödmjuk, och han bad mig att inte förödmjuka honom mer.
Dock upptäckte jag att jag hade talang för min nya arbetsuppgift. Kommunikationen mellan de olika grupperna flöt bättre redan efter någon vecka, och både platsansvarige och arbetsledaren passade allt som oftast att berömma mig inför de andra. Dock kände jag att missunnsamhet, som i och för sig inte var obefogad, egentligen var den starkaste känsla de hade för mig, förutom då förakt och hat. Jag tillhör ju sedan generationer de förgängliga, vilket jag misstänkte att jag inte hade lyckats dölja.
Till slut fick de en direkt kommunikationslinje med ledningen, mycket tack vare mig, där de nu istället för att skicka en förfrågan om min egentliga status, snarare bekräftade att de enligt ledningens insiktsfulla nominering hade givit mig ansvaret för kvarterets kommunikation och information. I dagar var det tyst, och jag mer än någon annan, var livrädd för det svar vi skulle få. Jag hade hela tiden, trots min framgång vidhållit att jag inte var avsedd som kommunikation- och informationsansvarig, utan snarare något mycket enklare.
Till min förvåning kom dock endast en anmodan om en rapport på vad vi hade utfört sedan besöket, utan att min namn eller nummer nämndes, vilket betraktas som bekräftelse på att min status var korrekt.
Först fick detta mig att tro att jag verkligen hade fått rätt uppgift, och att ledningen, av någon ofattbar anledning hade känt till min oanade talang sedan länge. Men sedan började jag misstänka, att det kanske handlade om att ledningen inte var så ofelbar som hela vår idé har velat påskina. Detta skakade hela min tankevärld, något som jag dock höll för mig själv. För att dämpa min ångest över denna ”upptäckt” begravde jag mig i arbete som i slutänden förhärliga den idé jag kraftigt hade börjat misstro. Frågan var bara hur jag skulle kunna förklara det osannolika som hade hänt mig. Det liknade ju inte alls de otaliga berättelser som vi var kväll med öppna ansikten samlades för att höra.
