Omgivningarna bestod av stora fält och bortanför platsen där vi bodde var skogen. På natten var den mörk, på dagen var den skrämmande och mörk. Det var liksom kontrasten där. Men jag var ett barn och förstod inte sambandet mellan våra tankar och skogens allra djupaste hemligheter. Vi kallade den för Mården och den sträckte sig från öster till väster. Främlingar som kom förbi platsen där vi bodde talade konstiga dialekter och de äldre pratade med dem om skogen, vad den betydde för oss och för folk som bodde på andra sidan.
Men vi hade ett vattendrag och jag gick fram till strandkanten och kastade i stenar som jag hittade på stranden. Då kom en av dessa främlingar fram till mig och sa på vår dialekt att jag inte skulle vara rädd. Han såg på mig och jag tittade bort, kastade ännu en sten i vattnet. Plopp, sa han. Det säger plopp när man kastar en sten i vattnet. Är det därför du kastar stenar i vattnet? undrade han. Jag hade aldrig tänkt på det och stod tyst och butter med ännu en sten i handen. Tänk om stranden försvinner för att en massa barn kastar i alla stenar som ligger här. Snart är hela landet borta, sa han och då finns bara skogen kvar. Är det du vill?
Efter att ha pratat så där ett tag lät han mig springa iväg. Jag gömde mig i ett buskage lite längre bort. Då såg jag att han själv kastade stenar i vattnet.
På kvällen satt jag hos mamma och plockade med hennes hår. Det var stripigt och svart. Vi brukade skoja om det, att det var lika svart som tjärnen inne i skogen, att det var för att hon som liten hade doppat sitt hår i det. Alla andra av oss var blonda som vetet. Vi var alla lika och de äldre pratade om att det var bra att vi var lika, för om vi någon gång, vilket var osannolikt, skulle komma att skingras skulle vi genast känna igen varandra om vi efter många år råkade stöta på varandra på någon marknad eller på många de ensamma vandringar vi i så fall skulle vara tvungna att ta oss för i jakt på mat och omsorg.
Hon tittade ner på mig och undrade om jag hade träffat en främling nere vid stranden idag. Jag blev rädd och blundade. Skogen var innanför mina ögonlock och jag öppnade ögonen igen. Då sa hon att den mannen var min far. Hade han inte mörkt hår? Det hade han haft och det var tovigt och hängde i klumpar på huvudet. Det är din far, sa hon igen och jag trodde henne inte. Pratade han om stranden och stenarna? undrade hon. Jag nickade, fortfarande rädd. Då nickade hon också, men log.
Plötsligt var jag trött och somnade och vaknade först på natten av att främlingen som var min pappa, var där i rummet. De satt lite längre bort i rummet och pratade med varandra. Efter ett tag tog de av sig kläderna för att ha samlag. Alla sov utom jag och jag tittade på det. Främlingens hår var inte svart som mammas, men mörkare än de andra männen i byn. Han var slätrakad och blundade när han viskade min mammas namn och borrade in sitt huvud i hennes svarta hår. Jag somnade igen och vaknade när det var morgon.
Då låg mannen som var min pappa kvar och sov bredvid hon som var min mamma. De såg ut som döda bredvid varandra. Och jag tänkte att han hade gått igenom skogen, alldeles ensam och han hade inte varit mer rädd än jag brukade vara när jag gick ut för att kissa och jag var ett barn. Barn är jätterädda för allt som inte är bekant, närmast kräsna. Jag brukade reta mamma med att säga att saker var äckliga. Fast hon brukade skratta och säga att det inte fanns saker som var äckliga förutom as, som man aldrig skulle äta. Och bajs, brukade jag säga. Och bajs ska man inte heller äta, sa hon och undrade om jag fortfarande var i kiss och bajsåldern. Det var jag. På kvällarna kunde jag höra de vuxna sitta och skoja om kön. De berättade långa historier som alltid slutade med att någon man fick ligga med en flicka och att hon faktiskt hade tyckt att det var skönt. De brukade skoja så. Så jag var inte ensam om det, tänkte jag. Jag menar, kuk och fitta var bara ett annat namn för barnet bajs och kiss. Jag förstod att det var tabu, men ändå inte.
Men sedan var jag lite äldre och mannen som var min pappa hade bara försvunnit efter den där morgonen då de låg som döda bredvid varandra, och mamma hade haft andra män som kommit och legat med henne för en dag fick jag en släkting och hon föddes med svart hår.
Men då tänkte jag att mamma, han som var min pappa, och min halvsyster alla tre var från skogen och att de alla tre var främmande. Det hade ingenting med gener att göra, men att de alla hade någon koppling till skogen. Jag gick allt oftare ner till stranden och kastade stenar i vattnet, för om mitt trots skulle fungera var jag tvungen att skynda mig, jag visste ju inte när han skulle komma tillbaka. Hur mycket stenar jag än kastade i tycktes inte stranden ta slut. Jag insåg att jag någonstans inne i mig ville att landet skulle försvinna, att skogen skulle komma oss närmare, nu låg den bara där obegriplig och fruktansvärt orörlig. Det var som om att stå på kanten av sjön om sommaren och man visste att hoppade man bara i skulle det kännas kallt först, men sedan skulle man vänja sig vid kylan och vattnet skulle bli som en del av kroppen. Då skulle vi vara tvungna att röra oss i skogen, och då skulle jag kanske hitta den där tjärnen och doppa mitt hår i den. Då skulle jag inte längre vara rädd för de obegripliga namn och historier som man berättade om helt andra skogar. Kanske skulle jag bli en av dem som var kväll satt och berättade om sanningen och om mörkret.
Men han som var min pappa kom aldrig tillbaka och stranden låg kvar och jag tröttnade på att kasta sten i vattnet. Jag insåg att skogen mycket länge skulle vara en fysisk gräns för vår rädsla. Den skulle för alltid vara en påminnelse om att vi skulle hålla samman, så att vi skulle slippa den förskingring som våra förfäder hade råkat ut för, de som i enighet hade beslutat att här, vid stranden, fälten och i bakgrunden, skogen, skulle vi låta bygga oss en framtid fri från ovisshet, men inte från rädsla.
