Pepparkaksformen
De började fråga oss om vårt ursprung, som om vi hade något sådant att tala om. De bad oss fylla i formulär som vi inte förstod. Vi påpekade för dem, att det de kallade okunnighet var själva förutsättningen för vår situation och att vårt ursprung inte var relevant för vår status där. Tvärtom, hävdade de, börd är både medel och mål för varje ansvarskännande människa. Ja, de hävdade att utan historia, blir tillvaron skör. Det var farligt att förneka sin egentliga hemvist. Trots att vi påpekade att det inte handlade om någon sorts förnekelse från vårt håll, men om en kulturellt egenhet, som redan borde ha varit känd hos dem, vidhöll de att var och en av oss, förutom de allra minsta barnen, i alla fall var tvungna att fylla åtminstone alla de svartmarkerade formulären, innan de ens kunde skicka vårt ärende till beaktande i staden. Dessutom hävdade de att de egentligen inte hade tid eller befogenhet till att inveckla sig i filosofiska frågor. De var helt enkelt mycket oförskämda.
Vi blev alltså kvar där i väntan på någon sorts öppning i relationerna. Staden låg bara några kilometer bort, men rent formellt var vi närmare skogen där vi sedan årtiondet rört oss på natten och sovit på dagen. Endast i våra drömmar kunde vi höra stjärnorna sjunga, de som hade varit våra avlägsna grannar under så många år. I det rum, eller rättare sagt, den sal där vi befann oss föll ständigt ett detaljrikt ljus från alla de lysrör som satt i tak och väggar. Efter några dagar var vi alla mycket trötta. Jag försökte hålla modet uppe genom att utföra en sorts tankelek jag hade lärt mig av en av de förgängliga jag hade träffat några år tidigare. Hon hade berättat att man i tider av svårigheter skulle tänka sig en form, vilken som helst och sedan låtsas att dess kanter var livets förutsättningar. Det var en fördel om man såg formen så konkret som möjligt. Jag hade då föreslagit en pepparkaksform, där kanterna var hårda, men själva golvet var mjukt och brunt. Jag minns att hon hade skrattat hjärtligt och sagt att det märktes att jag tillhörde naturfolken, vilket jag så klart förnekade. Men hennes tilltal var så fritt från förakt att jag snart glömde att det hade varit en förolämpning. I alla fall, skulle man tänka sig den här formen, och tänka sig att livet, eller kanske världen om man hade tillhörde den sidan av tron, tog slut vid dess kanter. Sedan skulle man föreställa sig hur mödosamt och besvärligt det var att klättra upp för dess kanter, bara för att få titta ut över intet. Det var en övning både i tacksamhet och anspråkslöshet. Snart började folk undra vad jag höll på med när jag i timmar satt och föreställde mig denna gigantiska pepparkaksform i tystnad och med slutna ögonlock. Först låtsades jag att jag hade börjat känna av undernäringen, men tog till slut mod till mig och anförtrodde en av de yngre min metod, med löfte om att han inte skulle sprida den vidare, eftersom det kunde uppfattas som inåtvänt. Efter några dagar kunde jag dock se att han inte hade hållit sitt löfte eftersom flera i min grupp och några i de andra, stundtals satt med slutna ögon och därefter smått generade tittade upp när någon petade på dem och undrade vad de gjorde.
Själv slutade jag genast med övningen i rädsla över att de äldre skulle komma på mig med att vara upphovsmannen till denna nya trend, som snabbt spred sig till andra sidan av salen. Mycket riktigt fick jag en tidig morgon besök av en grupp äldre som vänligt bad mig följa med till dem, de hade förskansat sig som sig bör i lokalens västra hörn, en bit från oss andra. Där bad de mig artigt att sitta ner. Jag var fruktansvärt rädd, för jag kände att ett högmod hade spridit sig i min kropp, jag tänkte för förstå gången i mitt liv, att jag borde stå upp för mitt initiativ, och inte buga mig för de äldres seder. Dock fick jag genast ett slag i ansiktet när jag hade satt mig ner och en av dem, började skälla ut mig, och påstod att jag äventyrade hela projektet med den ”psykiska farsot” jag hade spridit bland dem. Han påpekade att redan oskyldiga hade drabbats, till och med barn, så unga som sju år, hade börjat anamma detta modenyck. Då jag sa att när barnen, om så skulle vara fallet, blundade så där, bara härmade sina föräldrar, eftersom de inte hade den mentala kapacitet som krävdes för min övning, häpnade de och sa att de aldrig hade hört maken av näsvishet. Hur vågade jag säga emot dem? Tillhörde den där kvinnan jag hade samtalat med på den avlägsna hållplatsen två år tidigare, en av de förgängliga? Ja, de hade länge misstänkt att hon var en av dem, och hade sedan dess hållit ett öga på mig. Detta förnekade jag, men de såg att jag ljög och sa att de aldrig hade kunnat ana vidden av min oförskämdhet, den gick oerhört djupt, sa de. Kanske var det deras förvåning som gjorde att jag denna gång kom undan med en ganska mild behandling. Redan nästa morgon kunde jag röra mig, även om jag de närmaste dagarna hade svårt att kissa. På den här tiden var det vanligt, att den äldste, efter ett samtal, tilldelade den anklagade ett snabbt och effektivt slag strax över blygdbenet, som en påminnelse och vår förfäders påstådda martyrskap. Det betraktades som ett slags kärlekshandling.
I alla fall, verkade min metod, som nu hade spridit sig till hela befolkningen, mildra våra väktares misstänksamhet. När de såg tecken på något som liknade deras egen religiositet – de bedrev själva flera gånger om dagen religiösa böner som till det yttre liknade min övning – blev de alltmer övertygade om att hela saken med vår vägran att uttala namnet på vårt ursprung, endast hade varit ett språkligt missförstånd, och de skulle genast begära uppskov hos myndigheterna. Och någon vecka senare, då många av oss tyvärr redan hade dukat under, fick vi tillåtelse att röra oss mot staden. Medan detta gladde de flesta av oss, var de äldre uppenbart irriterade, eftersom de nu insåg hade blivit satta i en försvagad situation. Något som de helt riktigt ansåg var mitt fel, och som de denna gång mycket artigare, men dock bittert förklarade för mig skulle kunna äventyra hela vår kultur, i och med den nya stadens lockelser. De visste helt enkelt att den makt de hade haft över oss tidigare, genast skulle förvandlas till traditioner och tomma riter när vi alla trädde in som enskildheter i stadens myller, en stad som hela tiden hävdade historiens relevans. Vi stod helt enkelt inför ny typ av utrotning, mer raffinerad, expansiv.
