Dottern
Jag fick mitt barn och det var välskapt. Den första tiden fick jag inte arbeta. Det var viktigt att jag tog hand om mitt barn. Det behövde ammas. Mina bröst var som två tuber. Jag tryckte på dem och ut kom mjölk. Det var fascinerande. Jag kände att jag äntligen tillhörde livet och den så kallade verkligheten.
Hon åt och åt. De första två månaderna nöjde hon sig med att äta, skita och sova. Ibland log hon. Men efter den första lugna tiden började hon skrika på nätterna, och då hjälpte varken bröst, vaggningar eller sångerna. Hennes far hade ju berättat om en sorg. Kanske var det denna som hon nu förmedlade. Det taldes ju om arvsynd. Ja, hon grät och grät och jag hade svårt för henne. Jag var ensam den mesta av tiden. Ibland kom en kollega över, men hon ville inte stanna länge eller hålla i barnet. Jag satt mest och tittade på teve tillsammans med mitt barn.
Men hon växte ifrån skriken och blev äldre. Efter några år var hon en liten flicka som ville alldeles egna saker, och jag hade börjat jobba igen. Hon skaffade intressen som jag aldrig hade haft. Först tänkte jag att det var fadern, men så tänkte jag att det faktiskt också kunde vara hennes alldeles egna idéer som fick henne att göra det hon gjorde. Det var blandningen av oss två som hade skapat henne, därför skulle också hon ha alldeles egna intressen. Jag började se på henne som en individ, inte bara som en produkt av honom och mig.
En dag stötte vi på hennes far och han hälsade artigt, men tittade konstigt på flickan. Han undrade väl om han hade något med det hela att göra. Av någon anledning berättade jag inte att det var han som var fadern. Men det var väl troligt att han själv skulle kunna lista ut det. Det slog mig att flickan hade samma näsa som honom och att det var synd. Han såg inte dålig ut, men just näsan var lite konstig, och den hade hon fått.
Det var ju lite märkligt ändå, att jag hade lyckats få barn. Jag var fyrtio år när jag blev gravid, men det var inget fel på flickan, det kunde man konstatera. Hon verkade normalbegåvad. Och det var jag också. Jag var normal, eller vanlig. Hade inga speciella egenheter eller färdigheter. Jag var någon som skulle jobba på industrin. Där skulle en person med min ringa begåvning vara. Och jag tänkte väl att också hon en dag skulle hamna där. Det var ju så att yrken gick i arv. Hon hade redan sedan tidig ålder varit tvungen att följa med mig på arbetet. Det var tråkigt för henne. Men när hon blev äldre och fick hjälpa till verkade hon tycka bättre om det. Men hon sa inget. Hon var en ganska tystlåten människa och talade egentligen aldrig om man inte själv tilltalade henne. Men då märkte man inte att hon egentligen ville vara tyst. Jag funderade på om inte det var ett tecken på att hon egentligen var intelligentare än jag. Hon spelade med i spelet så att säga, och jag som kände henne bäst av alla, såg att det hände något annat innanför ögonen. Mig var hon alltid trevlig mot.
När flickan kom i tonåren stängde hon in sig än mer. Hon hade börjat jobba på fabriken efter skoltid. Hon var duktig och fick aldrig några anmärkningar. Men jag märkte dock att folk tyckte att hon var underlig, och vissa sa att det var obehagligt att vara i hennes närhet för att hon var så tyst.
Jag blev äldre, jag hade väl tio år kvar till pensionen. Då träffade hon en kille som jag tror tog hennes oskuld. Han var svartmuskig, men hade blå ögon. Jag varnade henne för att ha samlag så där sporadiskt. Det var inte bra. Hon lydde mig och honom såg jag aldrig mer.
En kväll kom hon hem från arbetet. Jag satt och tittade på teve. Det var ett skojigt program och jag hade suttit ensam i soffan och skrattat. Hon kom in i rummet och såg allvarlig ut. Hon ville träffa sin far, sa hon. Men lilla älsklingen, sa jag, jag vet ju inte var han bor eller ens vad han heter. Men jag vill träffa honom, sa hon. Du och jag är så olika. Du kan sitta och skratta så där framför teven, jag hörde dig när jag kom in. Jag har aldrig kunnat det, sa hon. Min lilla flicka, sa jag.
Men vi pratade inte mer om det. När hon var ledig från arbetet och från skolan var hon ändå inte hemma. Jag undrade och bestämde mig för att prata med henne. Hon sa då att hon gick omkring på stan och tänkte. Hon satt i parkerna, och gick bland träden, påstod hon. Jag frågade om hon kanske letade efter sin far. Nej, sa hon. Han var säkert död nu ändå, sa jag för att få det hela ur världen. Men det ville hon inte tro på och sprang in på sitt rum och smällde igen dörren. Nu var mitt humör inte det bästa och jag kunde inte skratta åt skämten på teve längre. Överhuvudtaget blev den här perioden i mitt liv något jag inte egentligen vill minnas. Jag älskade min dotter, men jag oroade mig för henne. Hon kanske inte var intelligent, men hon tänkte för mycket. Jag gick till hennes rum och öppnade dörren. Hon stod och tittade ut genom fönstret. Hon skulle bli en otillfredsställd person, sa jag till henne, Du tänker för mycket. Vi är här, vi jobbar, vi dör. Är inte det nog? Är inte det fantastiskt? frågade jag. Då sa hon att hon skulle tänka på det, men jag kunde se att hon nästan var ironisk, och jag blev arg och slog till henne för första gången och för sista. Då sprang hon ut, gråtande och kom inte tillbaka. Efter några timmar ringde jag hennes klasskamrater men de visste inte var hon var, där var hon inte.
Mitt i natten kom hon hem. Jag hade suttit och väntat framför teven, druckit lite vin och oroat mig. Jag hade tänkt säga förlåt, men när hon kom in genom dörren blev jag bara arg och sa att hon skulle gå och lägga sig så skulle vi prata om det imorgon.
Nästa morgon var hon som vanligt tidigt uppe, men vi pratade inte om örfilen och om att hon hade sprungit iväg och varit ute sent. Istället gjorde jag som vanligt i ordning hennes lunch. Hon gick till skolan och jag gick till arbetet.
Några år senare jobbade vi tillsammans på dagarna på fabriken. Jag tyckte om att ha henne där. På något sätt förändrades vårt förhållande. Hon blev en kollega och en vän. På dagarna kunde vi faktiskt prata lite grand, men på kvällarna var det som om vi blev generade och det kändes som om vi var främlingar för varandra. Vi satt och tittade på teve tills vi gick och lade oss, men vi sa ingenting. Det var mycket märkligt.
När hon blev tjugo flyttade hon hemifrån. Några månader senare kom hon fram till mig på jobbet och sa att hon skulle flytta till ett annat distrikt. Jag undrade när detta skulle ske, och hon sa att hon skulle flytta redan veckan efter. Det kom som en chock för mig. Jag blev ledsen och började gråta. De andra tröstade mig, och jag kunde se att hon också var rörd, men att hon hade bestämt sig.
En kväll kom hon förbi. Jag satt och kollade på teve och drack rödvin. Hon frågade återigen om mannen som var hennes far. Då berättade jag om kvällen hon hade blivit till. Jag besparade henne inte de intima detaljerna. Nej, jag berättade att han hade kysst mig i pannan som en död, men att vi hade försonats och älskat på riktigt.
Hon tackade mig och stirrade in i teven, sedan ut i mörkret. Så plötsligt brast hon i gråt, och sa att hon aldrig gillat det här stället. Det här stället, undrade jag, du menar staden. Jorden, sa hon. Jorden… sa jag, du menar livet? Det var kanske hans fel, sa hon. Hon önskade att hon hade haft en annan far, men att hon då skulle varit en annan människa. Ja, hon pratade lite osammanhängande. Men hon skulle ju flytta från staden, och det är ju omvälvande, så det var väl inte så konstigt.
När hon så hade flyttat höll kontakten. Vi ringde varandra flera gånger i veckan, och då kunde vi prata med varandra igen, som vi hade gjort på arbetet. Hon berättade om sina känslor och jag började berätta om mina. Jag upptäckte till min förvåning att jag under alla år hade tänkt ganska mycket, och att jag kunde förstå hennes negativa inställning till livet utan att det skrämde mig. Det kändes bra.
Några år senare, hon skulle fylla tjugotre, ringde de från ett sjukhus. Hon var död. Hon hade tagit livet av sig, men hade inte lämnat något brev. Sedan fick jag veta att hon hade väntat barn.
Jag började supa. Jag skulle ändå pensioneras snart. Jag började fantisera om hennes pappa, att jag borde hämnas på honom. Men till sist, när jag hade slutat supa, fick jag ett brev där man meddelade att han var död. Då var det bara jag kvar och jag tänker på flickan ibland, och mannen som var hennes far och vad sorg betyder för våra liv.
