När Josef äntligen kom var han svettig. Han hade nariga läppar och nästan det första han sa var att han var törstig. Jag räckte honom min öl, men han ville ha vatten, sa han.
Vi hade varsin bössa. Josef hade med sig Esel, sin irländska säter som han fått behålla efter skilsmässan. Hon var glad att det äntligen var jakt.
Jag vandrade mellan Josef och Carl. Det luktade sommar när solen låg på, varm bark. Men nära sjön luktade det svagt av kön. Jag sa det till Carl. Han skrattade. Så luktar det lite grand, det stämmer nog, sa han. Josef sa inget.
Plötsligt sprang Esel iväg. Carl ropade på henne, men hon kom inte tillbaka. Hon är en lydig hund. Istället för jakt letade vi efter Esel. Hon fanns ingenstans. Vi ropade, men hon kom inte.
Vi satte oss ner nära ett berg och åt matsäck. Josef hade glömt sin i bilen. Han fick en smörgås av mig. Kaffe hade vi gott om. Så drack vi lite konjak också. Carl hörde något, men det var vinden. Det är lite kallt, sa Josef. Här är som ett fukthål, nära bergväggen här. Om man är kvinna ska man inte sitta på en kall sten, sa jag. Jag är inte kvinna, sa Josef. Då skrattade vi. Det var som om det kom en värme in över oss. Jag berättade om hösten, att den hade varit jobbigt. De satt tysta och lyssnade på mig när jag berättade om den stora grejen som jag inte hade rott i land och att alla nu verkade börja tvivla på mig; jag kanske inte var den rätte mannen. Inte den rätte mannen? sa Carl. Du som alltid har varit den rätte mannen.
Då hörde vi ett annat ljud. Vi trodde att det var Esel som kom tillbaka, men det var en björn lite längre bort. Vi ställde oss upp och tittade på den. Vi ville inte göra den illa. Carl sa att det var en hanne. Den vädrade oss. Sedan försvann den, gick bort från oss.
Vi ropade efter Esel. Vi hade gett upp jakten. Josef var orolig. Han sa att hon inte brukade försvinna sådär. Det hade hon aldrig gjort. Men din fru försvann ju också, sa Carl. Ja, men nu är det ju min hund vi talar om, sa Josef.
Sedan sa vi inget mer på en lång stund. Vi gick och jag började få skoskav. Om man kan tala om andlighet, fanns den där när vi gick tysta bredvid varandra, med vapnen i händerna. Vi var nästan som från medeltiden.
Det fanns blåbär på marken. Jag stannade och åt några. Tittade på mina händer. Det var som blod, fast jag hade sett det många gånger förr.
Hon låg vid en stubbe, trodde vi först. Men det var en annan hund. Någon hade ätit på den. Tarmarna var fulla av mask. Då blev Josef rädd. Han tänkte att det kanske hade varit björnen, att vi borde ha skjutit den. Det är en bortsprungen hund, sa jag. Sedan har det varit en räv och ätit på den. Och sedan fåglarna. De äter ju långtgången as, sa jag. Hon sitter nog vid stugan nu.
Josef grät. Jag och Carl stod tysta och väntade. Esel, viskade han nära det träd han höll handen mot. Men det är ju inte Esel, sa Carl, den här har ju varit död i veckor. Vi borde dödad den, sa Josef. Vi borde utrotat den. Så har jag aldrig känt förut.
Vi kunde inte längre känna havet. Det knastrade mot skorna av barr och bark och kvistar. Josef började gå långt från oss. Han ville vara för sig själv. Men efter en stund hörde vi ett skott. När vi kom fram, andfådda, hade han skjutit rakt in i en tall. Josef satt på marken med huvudet i händerna. När han tittade upp på oss såg han både rädd och skamsen ut. Det var ett misstag, sa Carl, du menade inte att skjuta.
Jag funderade på det där med tallen, på vad det betydde. Träden utanför mitt fönster därhemma. Karin som inte förstår att jag tycker om dem så mycket. Fönstret, fönsterkarmen där vårt bröllopsfoto står och tallarna utanför. Både sommar och vinter står de där. Jag står där och tänker, tittar ut.
Efter många timmars letande bestämde vi oss för att gå tillbaka till stugan. Men där var hon inte. Då sa Josef att det är som med kärleken, den springer alltid bort. En dag kommer den tillbaka och då känner man ser mer levande än man någonsin gjort tidigare.
Jag sa inte att jag hade saker inom mig som ville ut. Men jag kände också att vi borde döda någonting.
Vi hade varsin bössa. Josef hade med sig Esel, sin irländska säter som han fått behålla efter skilsmässan. Hon var glad att det äntligen var jakt.
Jag vandrade mellan Josef och Carl. Det luktade sommar när solen låg på, varm bark. Men nära sjön luktade det svagt av kön. Jag sa det till Carl. Han skrattade. Så luktar det lite grand, det stämmer nog, sa han. Josef sa inget.
Plötsligt sprang Esel iväg. Carl ropade på henne, men hon kom inte tillbaka. Hon är en lydig hund. Istället för jakt letade vi efter Esel. Hon fanns ingenstans. Vi ropade, men hon kom inte.
Vi satte oss ner nära ett berg och åt matsäck. Josef hade glömt sin i bilen. Han fick en smörgås av mig. Kaffe hade vi gott om. Så drack vi lite konjak också. Carl hörde något, men det var vinden. Det är lite kallt, sa Josef. Här är som ett fukthål, nära bergväggen här. Om man är kvinna ska man inte sitta på en kall sten, sa jag. Jag är inte kvinna, sa Josef. Då skrattade vi. Det var som om det kom en värme in över oss. Jag berättade om hösten, att den hade varit jobbigt. De satt tysta och lyssnade på mig när jag berättade om den stora grejen som jag inte hade rott i land och att alla nu verkade börja tvivla på mig; jag kanske inte var den rätte mannen. Inte den rätte mannen? sa Carl. Du som alltid har varit den rätte mannen.
Då hörde vi ett annat ljud. Vi trodde att det var Esel som kom tillbaka, men det var en björn lite längre bort. Vi ställde oss upp och tittade på den. Vi ville inte göra den illa. Carl sa att det var en hanne. Den vädrade oss. Sedan försvann den, gick bort från oss.
Vi ropade efter Esel. Vi hade gett upp jakten. Josef var orolig. Han sa att hon inte brukade försvinna sådär. Det hade hon aldrig gjort. Men din fru försvann ju också, sa Carl. Ja, men nu är det ju min hund vi talar om, sa Josef.
Sedan sa vi inget mer på en lång stund. Vi gick och jag började få skoskav. Om man kan tala om andlighet, fanns den där när vi gick tysta bredvid varandra, med vapnen i händerna. Vi var nästan som från medeltiden.
Det fanns blåbär på marken. Jag stannade och åt några. Tittade på mina händer. Det var som blod, fast jag hade sett det många gånger förr.
Hon låg vid en stubbe, trodde vi först. Men det var en annan hund. Någon hade ätit på den. Tarmarna var fulla av mask. Då blev Josef rädd. Han tänkte att det kanske hade varit björnen, att vi borde ha skjutit den. Det är en bortsprungen hund, sa jag. Sedan har det varit en räv och ätit på den. Och sedan fåglarna. De äter ju långtgången as, sa jag. Hon sitter nog vid stugan nu.
Josef grät. Jag och Carl stod tysta och väntade. Esel, viskade han nära det träd han höll handen mot. Men det är ju inte Esel, sa Carl, den här har ju varit död i veckor. Vi borde dödad den, sa Josef. Vi borde utrotat den. Så har jag aldrig känt förut.
Vi kunde inte längre känna havet. Det knastrade mot skorna av barr och bark och kvistar. Josef började gå långt från oss. Han ville vara för sig själv. Men efter en stund hörde vi ett skott. När vi kom fram, andfådda, hade han skjutit rakt in i en tall. Josef satt på marken med huvudet i händerna. När han tittade upp på oss såg han både rädd och skamsen ut. Det var ett misstag, sa Carl, du menade inte att skjuta.
Jag funderade på det där med tallen, på vad det betydde. Träden utanför mitt fönster därhemma. Karin som inte förstår att jag tycker om dem så mycket. Fönstret, fönsterkarmen där vårt bröllopsfoto står och tallarna utanför. Både sommar och vinter står de där. Jag står där och tänker, tittar ut.
Efter många timmars letande bestämde vi oss för att gå tillbaka till stugan. Men där var hon inte. Då sa Josef att det är som med kärleken, den springer alltid bort. En dag kommer den tillbaka och då känner man ser mer levande än man någonsin gjort tidigare.
Jag sa inte att jag hade saker inom mig som ville ut. Men jag kände också att vi borde döda någonting.
