Kyssen
Det var den tid på året då man skulle älska. Hon var i fyrtioårsåldern och hade redan varit med om det några gånger. Hon var inte entusiastisk, men heller inte ointresserad. När hon blottade sin blygd – hon drog upp kjolen, ställde sig på alla fyra och sa att nu kunde jag befrukta henne – kände jag att blodet strömmade till. Men det for snarare uppåt, mot hjärnan, än ut i penis. Som om det var något i händelsen, i den bild jag hade framför mig som påminde mig om något känt, men avlägset. Jag började genast tänka och satte mig ner. Hon vände sig om och påminde om att hon skulle iväg klockan fyra. Min penis var slak, men jag kände ändå inte den skam man kunde förvänta sig efter ett så tydligt initialt misslyckande. Hon tittade forskande på mig. Då förklarade jag att jag plötsligt hade börjat tänka, att hela situationen hade fått mig att minnas något jag inte riktigt kunde gripa och att jag var tvungen att reda ut var det var; det skulle dröja bara några minuter. Visst fann jag henne attraktiv; det var just det som hade gjort att jag velat tänka, sa jag, blodet hade strömmat ut i min hjärna, tänt områden som hade varit släckta en mycket lång tid. Det var som när man stiger in i ett rum, upplyst av lysrör, förklarade jag för henne, de blinkar, som om de efter att ha varit släckta har blivit osäkra på hur det är att lysa. Men så tänds de och ljuset är intensivt, tränger sig in överallt. Plötsligt ser jag något jag inte vet vad det är, men jag förstår att det kan vara viktigt. Ge mig en sekund bara, sa jag, lite mer otåligt denna gång.
Hon satte sig ner och undersökte sitt kön. Ja, men du får skynda dig, sa hon. Jag vet inte hur länge det här varar. Jag är inte tjugo år längre, sa hon och skrattade.
Jag minns att jag tänkte att det var svårt att föreställa sig att hon någonsin hade varit tjugo år. Hon såg ut att vara van med sin kropp, sina kläder och sin moral. Det hade slagit mig redan första gången vi kontaktade varandra, att hennes moral satt så naturligt i henne. Med mig däremot, var det så att jag inte helt kunde bestämma mig för vilken moral jag skulle ha. Det kunde variera. Hon tittade slött på mig samtidigt som hon luktade på fingrarna. Sedan torkade hon av dem på överkastet. Men jag blev inte upphetsad av det heller. Jag tittade ner på mitt kön, som slakt hängde utmed stolkanten. Jag minns att jag tänkte att min penis är som en sådan där mjuk och brun banan som jag alltid fick kräkkänslor av att äta. Mamma brukade, när jag var kanske ett eller två år, mosa överjästa bananer åt mig och tvinga i mig det. Hon mosade bananen med en plastgaffel, inte en sådan där engångsgaffel, men en i hårdplast som är till för barn. Jag måste ha grimaserat för kvinnan sa att vi kanske kunde vänta till nästa vecka, men att det skulle vara oklokt, för att nu var den dagen, precis innan ägglossning som möjligheterna var som störst. Det skulle inte se bra ut, påstod hon, om vi i alla fall inte hade försökt. Jag lägger mig på rygg, förslog hon, och spretade med benen och gjorde sig redo. Så log hon fånigt mot mig; försökte väl se förförisk ut. När jag hade rest mig och tog några steg närmare sängen vaknade min penis till liv. Jag drog i den några gånger. Det hjälpte.
Efteråt verkade det istället som det var hon som hade börjat tänka. Hon låg fortfarande på rygg, med några kuddar under bäckenet. Då fick jag för mig att med fingret röra hennes långa hår. Jag vet inte var det kom ifrån. Jag såg fingret röra sig mot henne och jag tänkte VAD GÖR JAG? Men hon var så borta i tankarna att hon inte tycktes märka det. Jag höll kvar mitt finger inne i hennes hår en stund, alldeles stilla, och det ingav mig en sorts trygghet. Nu tänkte jag inte längre, men det var något vilsamt i närheten där, minns jag.
Snart var jag dock tvungen att dra ut fingret ur håret på henne, eftersom jag hade legat i en konstig vinkel med armen och överkoppen. Då tittade hon på mig som om hon hade vaknat upp efter en lång sömn och sa att det var lite kallt. Jag tittade mig omkring i rummet. På stolen vid fönstret hängde en brun filt, en sådan där man alltid hade vid hovet. Det här var självklart en enklare variant, utan fransar, men den kändes tjock och tung. Hon märkte att jag blev smått imponerad och hon sa att den faktiskt var en mycket tidigare variant, då fransar hade ansetts som ohygieniskt. Av någon anledning, kanske var det den intima situationen, trodde jag henne och jag lade varligt filten över hennes passiva kropp. Men så fick jag för mig att kyssa hennes panna. Såsom man gör med döda. Jag gjorde det utan tänka, och det påminde om det där med fingret, men denna gång märkte jag inte vad som hade hänt förrän hon reste sig. Den dyrbara filten åkte i golvet. Vad fan gör du? skrek hon och puttade till mig. Hon var så arg att hon glömde att hon egentligen borde ligga ner. Nu skulle ju all säd rinna ut, och vi skulle vara tvungna att börja om från början. Jag påminde henne genast om detta, för att få överhanden kan jag tänka mig. Jag anklagade henne för att vara okoncentrerad, och det tog. Hon lade sig snart ner, och jag hjälpte henne med kuddarna och filten. Men hon var fortfarande arg för hon bet i läppen och frågade igen, dock lite hövligare denna gång, vad jag hade menat.
Det kunde jag inte svara på. Jag gick bort mot fönstret för att se ut mot den regniga gatan. Jag kände mig illamående och hade plötsligt blivit väldigt törstig. Det stod ett glas mjölk på bordet som jag svepte, mjölken var rumsvarm och kanske lite gammal. Bakom mig hörde jag kvinnan säga att du kan väl svara åtminstone, jag gillar dig, men jag tyckte det var lite konstigt bara, jag blev lite rädd, förstår du, sa hon. Nu hade jag tagit fram en cigarett och letade efter en tändare på det stökiga skrivbordet. Röker du, sa hon, det trodde jag inte.
När jag hade tänt cigaretten satte jag mig ner på stolen och tittade på henne. Ilskan var borta, istället såg hon trött och ledsen ut. Vi kanske borde göra det igen, sa hon. Jag tror det är bäst att vi gör det igen. Vi kan vänta lite, men jag tror det är bäst att vi gör det igen. Jag tror det rann ut, sa hon och kände med fingrarna under filten.
Men nu hade jag börjat tänka igen. Jag såg och hörde henne, men i tankarna var jag borta. Jag tänkte på min farbror som hade blivit kysst i pannan av släkt, vänner, kollegor och officerare, men inte av mig. Jag minns att jag hade stått vid kyrkan och mammas hårda hand hade varit i nacken för att hjälpa mig på traven, men jag hade böjt bort ansiktet när hon tryckte mig mot likets panna, och det var min kind och inte mina läppar som hade känt det kalla. Efter kaffet, hade mamma dragit mig hem genom gatorna. Sedan hade hon slängt in mig i sängkammaren och börjat bestraffa mig. Allt skedde helt i tystnad. Jag minns att hennes ansikte fyllt av äckel och vrede. Jag visste ju att jag hade skämt ut henne, och att jag nu inte längre skulle betraktas som välartad, men snarare som en bråkstake. Mitt liv, i och med min rädsla för den dödes kyla, skulle från och med nu komma att betraktas som uselt och misslyckat. Inte heller jag sade något så länge misshandeln pågick, eftersom jag någonstans njöt av smärtan; jag var äcklad över mig själv, över min feghet och som man sa på den tiden, mina svaga nerver. Från den punkten i mitt liv, upptäckte jag att jaget kunde vara två. Ett som utförde handlingar och ett som bedömde dem. Det var lika mycket jag, som min mor, som slog mig i ansiktet, på armarna och på låren.
Kvinnan måste ha sett att jag var upprörd för hon stod plötsligt bredvid mig och höll om mig, klappade mitt hår. Jag tycker om dig, sa hon igen. Men jag kunde inte svara, istället började jag gråta och lade huvudet i händerna. Och då var det som om det tudelade blev än mer tydligt. Jag hörde mig själv hulka och samtidigt noterade jag att kvinnan satt på huk framför mig och att jag kunde känna lukten av hennes kön. Då reste sig min penis igen. Och då skrattade vi tillsammans och vi låg med varandra ännu en gång. Det var skönt, sa vi till varandra efteråt och vi såg i varandras ögon att vi inte ljög, men att vi verkligen hade tyckt det. Jag låg på hennes bröst och lekte denna gång med de hårstrån som satt mellan hennes ben. Något som hade varit helt otänkbart någon timme tidigare.
Snart grät hon nästan lika mycket som jag, men jag förstod aldrig vad hennes sorg kom sig av, hon bara upprepade, det är inget, det är inget. När jag upprepade min fråga bad hon mig istället att ”kyssa hennes tårar”, det skulle trösta henne, sa hon, mycket mer än att uttala eller höra ord, som man har hört så många gånger förr.
Vi gjorde det en gång till för att vara på den säkra sidan.
Många år senare mötte jag henne på gatan med ett litet barn vid sidan om sig. Jag tittade ner på det men kunde inte känna igen mina drag i det, hon var mycket söt och hade mörkt lockigt hår. Kvinnan låtsades som inget, men var vänlig och sa att hon mindes att det hade varit väldigt skönt. Jag vågade dock inte fråga om flickan var min, eftersom det skulle kunna uppfattas som ofint. Hon såg ändå ut att vara i rätt ålder. Kvinnan ursäktade sig snart och försvann in i folkmängden på torget. Men jag tror någonstans att den kraft min försenade dödskyss innehöll den där kvällen, kan förklara det okända jag fann i flickans ansikte. Man tror ju att ont skapas av ont, gott av gott, men är inte melodi vackrare om den innehåller en känsla av sorg och misslyckande? Allt det som min feghet och rädsla hade samlat på sig sedan min farbrors begravning, hade liksom givit flickans skönhet ett djup som man inte ser hos helt lyckliga och lyckade människor. Det kanske är därför vi beundrar äkta skönhet så mycket, i musik, i konst eller i en människa, då estetiken fördjupas av medlidandet, och igenkänningen. Man kanske inte känner igen sig i skönheten, men dock dess svarta gener, tänkte jag och gick vidare, tillfreds och på något sätt stolt över mig själv.
