måndag, mars 24, 2008

Åkrarna

Det tog tid. Vi satt och väntade. Det vi trodde var en forntida, eller i alla fall, gammal landningsplats, var en tidigare åker, hävdade han med mössan. Han hade undersökt marken noggrant och funnit spår av både vete och gammal spillning.

Han föreslog att vi skulle företa oss en ”liten utgrävning” medan vi väntade. I närheten av åkrar finns det alltid lämningar av dem. De var tvungna att bo nära sina odlingsplatser, påstod han, eftersom de inte kände till något annat sätt att leva. Detta fann vi mycket otroligt, men eftersom vi inte hade något att göra begav vi oss, under hans ledning längre ner i dalen. När vi blev oroliga över att vi hade gått så långt från själva hållplatsen, lugnade han oss med att säga, att förordningar av den här typen alltid tar mycket längre tid än de vill medge. Vi skulle bli fast här i dagar snarare än timmar, påstod han. Bättre att uppehålla sig med lite forskning, nu när vi ändå var på plats.

Eftersom vi inte hade några riktiga verktyg fick vi gräva i marken med nävarna. Mullen var kall och arbetet var mycket tidsödande, då forntiden låg långt tillbaka i tiden och i jorden. Ett år motsvarade 2 millimeters lager jord, påstod han. Alltså skulle förra årtusendet ligga två meter ner. Är du säker på att det är här? undrade vi ängsligt med frusna fingrar. Och när vi hade klagat över kylan och smutsen några gånger bad han oss ta en paus så skulle han visa oss något.

Lite längre bort stod något sorts träd. Vi gick bort till det och stod förvirrade och tittade på det. Många av oss hade tidigare inte sett ett sådant originalföremål, i alla fall inte på så nära håll eller så okontrollerat. Det stod verkligen helt planlöst där på fältet, på något som liknade en kulle. Här under, sa han, ligger en av deras ledare. Skulle vi gräva här skulle vi hitta helt andra föremål, och ni skulle vara tvungna att omvärdera hela er föreställningsvärld ni idag kallar begriplig. Ni skulle hitta saker som skulle kullkasta allt som vi idag tar för givet.

Vi skrattade. Visserligen hade kullen formen av en väldig grav, men det var helt otänkbart att ett så tidigt folk – om de överhuvudtaget hade levt i dessa områden, och dessutom så nära sina åkrar – skulle haft tillgång till en sådan religiös och märklig gravvård som den här. Det var helt enkelt fullständigt orimligt, att de förgängligas kulturella yttringar – de planlösa odlingen av träd och graven som idé, vilket tillhörde vår egen tidigare historia – skulle kunna existera samtidigt. Men de tillhör ju olika tidsåldrar, sa han vädjande. Trädet är mycket senare, kanske några hundra år. Hur skulle då trädet kunna vara på samma plats som den så kallade graven? undrade en av de yngre och kraftigare, som jag aldrig hade gillat. Det är ju helt osannolikt, sa han.

De flesta började gå tillbaka till hållplatsen. Han kunde själv göra sin så kallade utgrävning om han ville. De skulle inte slösa tid på det. Det var ju löjligt.

Jag och en kvinna som hade följt oss en lång tid, men ännu inte lyckats etablera sig i gruppen stannade kvar hos mannen med mössan. Han satte sig på marken och bad oss vresigt att lämna honom ifred. Han behövde inte känslomässiga allmosor, sa han, vi behövde inte stanna hos honom bara för att vara snälla mot honom. Vi hade i och för sig också skrattat åt honom, men nu tycktes det som om han själv tvekade över riktigheten i sina teorier, han satt och mumlade och tittade ner i marken. Kanske var han helt enkelt en skrävlare, som påstod sig besitta arkeologiska kunskaper. Det fanns ju sådana som ljög om sitt namn och nummer, trots att blotta misstanken kunde leda till både ofördelaktig omplacering och regelrätta bestraffningar.

Av någon anledning, idag förstår jag inte riktigt varför, stannade vi ändå kvar där hos honom. Kanske var det för att jag den sista tiden hade upplevt det alltmer problematiskt med dessa ständiga tider av väntan, som bara ledde oss till nya hållplatser i landskapet. Jag hade kanske till och med redan då börjat tveka på om de verkligen hade någon plan med oss, i och med det sätt de skickade runt oss mellan olika distrikt. Kanske är det en efterkonstruktion.

Kvinnan satte sig ner vid honom, tog hans hand och log mot honom. Han såg förvånat upp och tittade sedan trött på henne, som man tittar på ett barn som inte har förstått den senaste instruktionen, men man har inte blivit arg. Skammen, eller ilskan, eller vad han nu hade känt, försvunnit hos honom och istället lade sig en uttryck av tacksamhet över hans ansikte. Berätta, sa hon, fortsätt berätta. Vi vill lyssna, sa hon, och tittade på mig. Jag nickade tveksamt.

Efter en stunds tvekan började han så berätta för oss om folket, som inte alls var som vi trodde att de var, enligt honom. De hade tillgång till sofistikerade apparater, sade han, inte alls olik det maskineri som vi nu är så beroende av. Javisst, det var av enklare natur, men principen var densamma. Det var ju det som de var så rädda för. Det bild vi hade om oss själva som ett unikum i en okontrollerad och fientlig värld riskerade att undermineras om man verkligen tog sig tid till att fundera över det tidigare folket och dess vanor. Vi hade ju föremålen, vissa var till och med utställda på museerna för allmän beskådan. Men man hade, av illvilja eller okunskap, blandat ihop föremålens ordning, han gillade inte själv tanken på någon sorts konspiration, sa de han. Vid den här tiden, var det ett okänt ord för oss, och vi bad honom förklara vad han menade, men han vinkade bara avvärjande med handen.

Det är ju som om man skulle ta isär någon av våra maskiner, fortsatte han, och sedan bränna ritningen. Utan ritningen blir det obegripligt. Likadant med folket här, sade han och liksom klappade gräset, som om han ville markera dess tillhörighet med jorden. Han verkade nästan ha hört min tanke, för han sa, att detta folk, till skillnad från oss, var lika bundna vid jorden som trädet här, de stod med rötterna, eller fötterna om man så vill, rakt ner i myllan.

De döda, sa kvinnan. Du menar att de begravde sina döda i jorden, precis som jordekorren begraver sina nötter där. Ungefär så, sa han. Och vi är rädda för det, vi är rädda för vad det skulle kunna komma att betyda för vår civilisation om vi förstod att vi var deras ättlingar.
Deras ättlingar?! ropade kvinnan och reste sig. Nu tyckte även jag att han gick för långt och det förklarade jag för honom. Han sa att det i alla fall var en teori värd att undersöka.

Han upphörde verkligen inte att förvåna oss, och jag undrade över hur han hade kunnat hålla sig så neutral under hela den tid han hade varit en del av vår grupp. Före denna dag, hade han hållit sig i skymundan, och aldrig pratar om vare sig åkrar, träd eller gravar, trots att vi flera gånger hade stått och väntat på hållplatser liknande den här. Jag undrade om hur många andra landningsbanor som verkligen hade varit åkrar, men som i vårt halvblinda synsätt legat lika stumma och tysta, som den här platsen hade gjort i början.

Kvinnan stod och bet på naglarna. Hon var väl rädd, att det mannens uppenbarligen farliga och irrationella beteende skulle spilla över på henne. Hon hade ju också hållit en låg profil fram till denna dag, då hon hade övergivit denna strategi. Hon misstänkte väl, att det som i början hade verkat som ett djärvt taktiskt drag, att stanna kvar och lyssna på honom, skulle visa sig vara ett alltför dristigt projekt för att få tillträde till gruppen. Hon hade säkert länge väntat på tillfälle att få stiga fram. Kanske hade hon felaktigt missförstått min roll i gruppen. Nu stod hon där i alla fall, när till upplösningstillstånd.

Nu får du väl lugna ner dig, sa jag, det kan du väl ändå inte mena, i hopp om att han skulle, mildra sitt påstående. Hur skulle det ha kunnat gå till? Alla vet ju att det tidiga folket, tillhör de förgängliga. Det har man ju visat, nu senast med den där mässingsflöjten smyckad med stjärnor, som man hade hittat för inte så länge sedan.

Det hade han inget svar på, men han bad oss, att ta det lugnt och reflektera över vad han hade talat om. Han varnade oss även för att tala om för de andra vad vi hade talat om, då det snarare skulle drabba oss yngre då vi inte kunde skydda oss bakom några förmildrande omständigheter som den ålder och nitiskhet han själv hade förvärvat. Det var ju detta som gjorde att han själv hade om än så liten, men ändå viktig och större rörlighet. Han sa det inte med tanke på sig själv, men med omtanke om oss båda.

Vi lämnade honom så och gick bort till de andra. Senare på kvällen, under förevändningen, att vi ville älska med varandra, gick kvinnan och jag bort till ett buskage. Hon ville att vi skulle lova varandra att aldrig någonsin säga till någon, vad han med mössan, hade sagt till oss, och dessutom aldrig tänka på de ord och tankar han hade förmedlat. Vi skulle försöka, till och med i våra drömmar, att förtränga det sagda, på samma sätt som vi under utbildningen hade lärt oss att förtränga lättjan och det naiva.

Vi tände en liten eld där hon och jag, vilket enligt traditionerna visade de andra i gruppen att vi nu hade älskat och fullgjort våra könsliga plikter även denna månad. Därefter lade vi oss att sova, mycket nära varandra och jag hade svårt att somna den natten i rädsla över att jag inte skulle kunna hålla mitt löfte till henne min nya partner, i den oroliga dröm jag visste skulle följa på insomnandet.