Läsaren
Det hade uppkommit rykten om att någon, någonstans satt och läste. Han skulle ha ett hem fullt med böcker, från golv till tak stod de där och själv satt han i ett hörn, i en sliten fåtölj och läste dem. Av någon anledning var det lättare att föreställa sig hur fåtöljen såg ut än något annat i rummet. Allra helst bokhyllorna.
Det sades att läsare, för att inte bli störda i sin verksamhet, gärna sökte sig till ensamheten, likt de religiösa eremiter som hade varit minst lika vanliga på den tiden. I sin iver efter insikter hade de sökt sig till bergens ensliga och karga landskap, eftersom det motsvarade den splittring de fann inom sig. Andra påstod att läsare snarare hade föredragit havsutsikt, att de helst hade suttit framför ett fönster med utsikt mot vatten, då de emellanåt tittade upp från texten för att betrakta vyerna och på så sätt begrunda ordens så kallade mening. Men för att föregripa en alltmer lösmynt opinion bestämde vi oss för att genast gå från ord till handling. Vi skulle börja i de avlägsna bosättningarna i bergen, och om de eftersökningarna där skulle visa sig fruktlösa, skulle vi därefter bege oss till det illa beryktade hamnområdet, som sedan flera år hade lämnats åt sitt öde.
När vi så en tidig morgon närmade oss bergen fann vi till vår förvåning att staden där mångt och mycket påminde om en av våra egna, trots att människornas boningar låg uppslängda bland klippor och avsatser. Den mest uppenbara skillnaden var att bebyggelsen helt igenom var av äldre typ och därav mer utstuderad, eller ornamenterad om man så vill. De hade ju haft en förkärlek för det konstlade. Och vi kände alla ett fysiskt obehag, trots att den första känslan alltså hade varit av igenkänning, då vi närmade oss dessa okontrollerade kvarter. Den tydligaste skillnaden var att husen verkade vara helt godtyckligt utplacerade i naturen. Det tycktes inte finnas någon sorts tanke i det sätt de var uppförda. Bland deras intellektuella elit hade det ju funnits något som populärt kallades för organiskt utbredning, vilket skulle kunnat ha varit orsaken till det vi nu såg. Visst var det organiskt, men snarare i bemärkelsen sjukdom. Byggnaderna var placerade i landskapet som koppor på en kropp, helt utan synbar anledning eller funktion. Visserligen hade vi hört talas om detta, och några av oss hade mycket stora kunskaper om deras kultur, men att se detta i verkligheten, att få se det onödiga i en så påtaglig och koncentrerad form, gjorde oss alla till en början mycket illa berörda. Samtidigt stärkte det oss i vår beslutsamhet. Om han fanns, var vi helt enkelt tvungna att hitta denna vår så kallade läsare.
Dock visade det sig snart att den ängslan allt det främmande framkallade i oss utgjorde ett allvarligt hinder för vår framgång. Mycket få av dem rörde sig i det allmänna under den tid vi var i området. Vi märkte ju att de av någon outgrundlig anledning började komma ut ur huskropparna när vi i skymningen redan var på hemväg. Vi skulle alltså haft ett mycket större material att arbeta med om vi istället hade gjort våra eftersökningar på kvällarna. Det var som om någon sorts biologisk klocka talade om för dem att lämna sina bostäder och söka varandras sällskap när kvällen kom. De var som kråkorna. De samlas ju då och då för att i skockar sitta på hustak och kraxa, och plötsligt ta till flykten, alla på en gång och över himlen bildar de svarta sjok, som liknar mörka moln. Ja, för oss var dessa människornas beteende ren naturkraft och det skrämde oss. Det ansågs i och för sig inte lämpligt att tillbringa kvällar och helger i utdömda områden, men för oss fanns ju möjligheten att kringgå denna praxis. Men den rätta viljan infann sig aldrig. Istället påbörjade vi hemresan allt tidigare, ju längre sökandet pågick.
Vi hade förväntat oss att de få människor vi fick tag på under dagtid skulle skratta åt oss när vi ställde våra frågor, då vi själva var lite osäkra på sanningshalten i ryktet. För oss var det som att på en officiell fest plötsligt ta upp en alldeles för intim fråga, att börja prata om något som man nästan inte erkänner för sig själv att man gör flera gånger i veckan. Vi var rädda att vi, i vår halvofficiella funktion, skulle framstå även för befolkningen där, som underliga, burdusa, när vår status så uppenbart hamnade i gungning. Plötsligt skulle de stå där framför oss och själva framstå som förnuftiga. Vi förväntade oss att de skulle utnyttja denna obalans till att förnedra oss, komma med spydigheter, men till vår förvåning såg de ofta bara sorgsna ut när vi försiktigt frågade dem om de hade hört talas om en man med böcker. De bara skakande på huvudet och mumlade ett nekande svar. Någon läsare hade de inte hört talas om, hur skulle det gå till? undrade några av de mest vältaliga. Men oftast stod de som sagt mycket tysta och sorgsna med passiva blickar över sömmarna på våra kläder. Många gånger pekade de på något plats längre in i staden. Vi tolkade detta såklart som om de ville mena att i den riktningen skulle vi söka efter honom, eller efter någon annan som kanske skulle kunna ha värdefull information om hans begivenhet. Men de pekade alla åt olika håll och följden blev att vi i början, då vi faktiskt – på grund av en brist på praktiskt erfarenhet med dessa människor – lydde deras förmaningar, sprang fram och tillbaka över gatorna helt ostrukturerat. Vi var helt enkelt inte vana med att hantera det inkonsekventa beteende som de gång på gång uppvisade. Det var i och för sig självklart, tänkte vi efteråt, med tanke på hur eftersatta deras byggnader och liv egentligen var, att de betedde sig så. På den här tiden hade vi inte en tanke på att det fanns någon orsak till deras till synes självpåtagna försummelse. Vi såg att byggnadernas form och skick motsvarade människornas beteende, och det räckte för oss. Visserligen tänkte vi att man borde finna hela situationen där, byggnaderna och människorna, tragisk. Tills slut kom vi ändå fram till att det någonstans måste ligga någon sorts rättvisa i allt detta.
En av de platser dit de under dagtid sökte varandras sällskap kallades för Biblioteket, påstod de. Ja, vi tolkade det som om de ville reta oss, att de inte var så slöa, som de utgav sig för att vara. Vi misstänkte till och med att hela distrikten var en sorts omvänd Theresienstadt. De som hade valt denna livsstil ville helst bli lämnade ifred, och om de tittade på oss med tomma och slöa blickar skulle vi snart ge oss iväg. Så fort vi försvann på eftermiddagen slet de bort maskerna och skrattade åt oss. Då försvann de orakade ansiktena, de slitna kläderna och de tomma salarna förvandlas till en helt annan typ av mänsklighet. Allt var i själva verket en gigantisk kuliss för ett väl genomfört teaterstycke. Dock fanns det inte någon möjlighet, eller ens någon relevans i, att reda ut denna vår misstanke. Lagen är tydlig där, den tillåter inte att utredningar på detta sätt vidgas, även om starka skäl till motsatsen föreligger. Det kallas rättskydd, har jag för mig, trots att jag inte förstår vem det är man egentligen vill skydda. Men det hör väl inte hit.
I alla fall, fann vi, vad vi trodde var, ett vägskäl i våra efterforskningar inne på detta så kallade bibliotek. När vi hade samtalat med de få som uppehöll sig i den skumma lokalen, ursäktade jag mig inför de andra och gick in på toaletten för att byta binda. Det var en mycket ohygienisk toalett. Det var kiss på golvet, eller kanske var det kiss blandat med vatten från den läckande toaletten. I alla fall fick jag klafsa omkring i det. Efter noggrant ha torkat av sitsen med mitt medhavda sanitetspapper satte jag mig så ner för att kissa, och som sagt byta binda. Jag hade vid den här tiden ganska kraftiga blödningar. Det var inte alls trevligt, måste jag säga, att sitta där och känna lukten, både från mig själv och toaletten. Allt detta snusk gjorde att jag blev än mer hatisk mot befolkningen där och deras levnad. Efterforskningarna hade nu pågått i över en vecka utan något egentligt resultat, något som gjorde oss ständigt irriterade, och som många gånger resulterade i upprepade och meningslösa bestraffningar av den oförstående men egendomligt passiva befolkningen.
Själv hade jag en mycket hygienisk toalett, som luktade gott både före och efter, på grund av luktpåsar och övrig renlighet. Annat var det, som sagt, på den här toaletten, som var mycket ohygienisk. Jag satt där och längtade efter en riktigt god kopp jasminte. På kvällarna brukade jag nämligen, efter det ansträngande arbetet, ställa mig i fönstret med en kopp te i handen och titta ut på gatan nedanför. Jag fann ro i att betrakta människornas sätt att röra sig ut och in i affärerna. Speciellt den senaste tiden hade jag haft behov av att se på dem. Jag brukade stå där i fönstret och aldrig så intensivt tänka mig en helt igenom hygienisk värld, fri från meningslösheter. Ja, jag var väl lite arg.
Men när jag satt och dagdrömde som bäst på toalettstolen, fångade min blick plötsligt någonting som liknade en bokstav. Först trodde jag att det var ett av naturens nycker, ungefär som människor tycker sig hitta religiösa ansikten i bröd, klippor och moln. Men snart upptäckte jag att det min hjärna rutinmässigt hade tolkat som smuts och färgflagor, i själva verket var bokstäver skrivna av mänsklig hand. Hela toaletten var till synes täckt med ord. På varje litet skrymsle i väggar och tak fanns hundratals, kanske tusentals ord, som en människa eller kanske flera, hade skrivit dit, av någon outgrundlig anledning.
Jag gjorde mig hastigt färdig och skyndade ut till mina kollegor, som stod på trottoaren utanför och väntade på mig. Många av dem som annars inte hade för vana att röka stod nu där med en cigarett i handen. När de fick syn på mig, slängde de cigaretterna på gatan och vände sig mot mig. Fattade jag inte att det snart skulle bli mörkt? Jag hade äventyrat allas vår säkerhet med min ineffektivitet, menade de. Jag förklarade dock något andfådd min upptäckt. De trodde mig förstås inte till en början, men jag lyckades övertala dem att följa med in på toaletten. Jäktade och svärande följde de mig så in i den alltmer mörknande lokalen.
När vi så kom in på toaletten såg de först ingenting annat än det jag själv hade sett till en början. Snart var det någon som ropade till. Och de andra som ännu inte lyckades urskilja bokstäver ur de till synes smutsiga väggarna, blev irriterade och pratade ängsligt om att vi redan borde vara ute på slätterna. Men så såg också de då alla dessa ord, och jag kände en stor tillfredställelse, och jag skämdes inte alls för att jag i min upphetsning hade slängt min använda binda på golvet. Den låg där som en del av inredningen, och det skulle vara omöjligt för dem att skilja ut den från allt annat smutsigt som låg utslängt på golvet.
På hemvägen satt vi alla tysta och betraktade det förbipasserande landskapet. De vilda sädesslag som växte på slätterna nedanför bergen låg som blodröda mattor i den nedgående solens strålar. Jag har nog aldrig längtat så intensivt efter sammanhang som jag gjorde då. Jag kände mig som en stor sal, som hade tömts på alla sina ting, och därför låter varje litet steg som ett hårt slag. Och varje steg var ett minne som förstorades till oändlighet och de framkallade ett öronbedövande dån av känslor i mig, där enskildheter inte var urskiljbara.
I den sömnlöshet som följde den natten började känslorna småningom framträda tydligare, och jag kunde skilja dem från varandra. Främst två känslor steg fram som klarare än alla de som genomströmmande mig denna natt. Det första var inte så förvånande, rädsla. Den andra känslan, som jag i början hade svårt att identifiera, eftersom jag tyckte att den var obegriplig i sammanhanget, var hoppfullhet. Rädsla, hade jag lärt mig, var ett verktyg, den kunde bearbetas till ren vilja, men hoppfullhet hade alltid varit så finit, så färdigt, för mig, något overksamt och passivt. Samtidigt krävde den en riktning, ut från en leda jag inte visste att jag hade. Jag förstod att orden där inne på toaletten hade väckt något inne i mig, som nu ville komma fram, något som jag inte visste att jag hade dolt. Jag hoppades i alla fall, att det handlade om mig personligen, och inte om oss, att orden där inte hade talat om något som fattades i det vi kallade vår meningsfulla verklighet. Att vi alla gemensamt skulle gå omkring och bära på saknad var något mycket mer skrämmande, än att jag själv skulle vara sjuk eller åtminstone på sistone hade blivit psykiskt instabil av allt tyngande arbete. Nu ångrade jag mig. Hade det inte varit bättre om jag hade begravt min upptäckt i tystnad? Det sägs ju att man inte kan betrakta en exotisk partikel i dess rätta miljö, utan att forskaren själv med sin närvaro påverkar dess beteende. Jag kanske själv var orsaken till jag såg. Bokstäverna och orden talade om något som fanns inom mig, som jag omedvetet hade försökt dölja. De religiösa hade ju talat om en helig plats, där människan fick se sitt inre speglas fysiskt i rummets väggar. Denna plats hade många forskare letat efter och i några fall påstått sig hitta i helt andra områden, utan att det hade blivit bekräftat arkeologiskt. Jag avfärdade tanken, då även andra hade sett bokstäverna. Jag hade tidigt lärt mig att det enda i vår verklighet som inte styrs av nödvändighet och lagbundenhet var de minsta partiklarna. Det var enbart i kvantmekanikens paradoxala företeelser man meningsfullt kunde tala om helighet.
Morgonen efter var det sannolikt inte bara jag som hade legat sömnlös och grubblat över vad vi hade sett. Jag var faktiskt den ende som hann att både hämta kaffe och sätta mig i konferenslokalen innan klockan åtta. De flesta kom hastigt in genom dörren och ursäkta sig, och vände sig då till mig. Och det tyckte jag var otäckt. Visst var det naturligt att min status höjdes lite grand inom gruppen efter min upptäckt, men jag hade aldrig velat få någon sorts ledarställning, eftersom det skrämde mig. Möjligtvis har rädslan för ansvar sin grund i feghet, men förhoppningsvis lika mycket i blygsamhet. Ändå föll det sig naturligt att jag började mötet, jag hade ju ändå suttit och väntat på de andra, och det var ju jag som hade ”tagit det första steget” in i något okänt, även om det nu hade varit ren tur att jag just där och då hade behövt byta binda. Men tur förtjänar man, brukar man ju säga.
Fortsättning följer...