lördag, juni 14, 2008

Dagens prosa

Rovan

Rovan var hård innan man kokade den. Det fick vi tidigt lära oss. Alltså kokade vi den och åt den med smör. Den var både näringsrikt och mättande, sa vi oss. Dess vilda variant hade sedan urminnes tider växt på bergets sluttningar, utan att någon brytts sig om att äta den. Men den typ vi åt hade förädlats och moderniserats någonstans österut. Den vilda sorten skulle enligt de äldre ha en tydlig besk smak, som malört. Man sa att det kom sig av att den tog upp mineraler ur marken där den växte. Berget var i själva verket en ålderdomlig vulkan. Den stod där tyst och stilla, som en gammal rostig maskin eller en mycket gammal man som tröttnat på barnbarnens skrik och som helt enkelt hade vant sig vid tanken på döden. Ibland ställde sig månen bakom vulkanens relief och vi sa till varandra att det var mycket suggestivt.

Det var sedan, när allt hade blivit annorlunda, som vi tröttnade på rovan och helt andra sädesslag tog överhanden. Istället blev det modernt att äta ett sädesslag som liknade de korn man kan finna nedanför träden om våren, när de önskar befrukta sig. Vi kokade dessa korn till en sorts gröt. Den passade utmärkt till fågel, men något sämre till kött, tyckte vi. Bäst var det om man lade några bitar lök däri. Då fick gröten en köttig smak och kunde ätas au naturell, så att säga.

Snart var det bara de äldre som i hemlighet, och med vårt goda minne, fortsatte att äta den gamla rovan. De kunde inte slita sig från det som hade varit, från det som hade varit nytt och modernt, för dem. Men det var inte med hjälp av de äldre vi skulle bygga det nya. Vi lät dem vara och väntade på att de skulle dö. Ja, vi väntade på att den gamla världens stelnade formen skulle försvinna. De gamla gick omkring som vandrande tecken på en tid, som vi alla smärtsamt hade erfarit som dum och enfaldig. Rovan blev symbolen för det gamla, trots att den i början hade ansetts som ny. Det var väl dess koppling till den döende vulkanen som spelade sin roll där, kan jag tänka mig.

I rovans tid, eller rättare sagt, i den tid som hade föregått den och vilken vi föraktade, betraktades varje typ av framsteg som farligt, och den som letade efter modernitet utanför ”det egna”, hade drag av högmod. Och högmodet hade sedan urminnes tider ansetts som en av de farligaste egenskaperna bland människans alla syndfulla brister, som man så gärna uttryckte det. Det var en tid då man närmade sig varandra på torget med viskningar, och sade att den och den hade setts göra det och det och att det kunde var tecken på att han eller hon ville göra något som skulle kunna äventyra hela samhället, etc. Så höll man på och höll varandra i schack. Det var helt enkelt ett kontrollsamhälle. Men det hela skedde i stort sett aningslöst, det måste man ju säga. Det fanns inga synliga strukturer, snarare var det omedvetet, allt skedde enligt principen ”det som sker, sker av någon anledning”, som man populärt sade bland allmänheten då.

Och rovan blev snart en symbol för detta inskränkta och inåtvända sätt. Man sa, ”har du ätit rova” när någon var trögtänkt, både på skämt och allvar. Alltså koncentrerade vi oss på helt andra födoämnen som bas för våra dagliga mål. Och det blev faktiskt alltmer varierat. Vi åt något som vi tyckte liknade svarta larver, men som visade sig vara pistillerna från en exotisk blomma som växte som ogräs i helt andra distrikt. Varje vecka kom leveranser med denna svarta säd till handelsboden nere vid vattnet.

Samtidigt var det inte bara maten som hade förändrats, det vore en underdrift. Vi hade alla fått klara och tydliga uppgifter, som dock kunde växla månad till månad, i och med att våra behov anpassades till de yttre omständigheterna, vilket så klart kunde variera. Detta var något helt nytt, då det gamla tankesättet var att körde man på vägen, höll man bara hårt i ratten, skulle man till slut komma fram, man skulle för Guds skull inte stanna!

Vi blev mycket smidigare och vi förundrades över de kunskaper om vårt lilla stillastående samhälle som fanns på helt andra platser; vi var ju bofasta och få av oss, förutom kommunikatören och handelsmännen, hade varit utanför vårt distrikt. Vi misstänkte att det vi förr skulle ha kallat spioner, men nu kallades för inspiratörer, fanns bland oss. En grupp på cirka 12 personer, hade precis innan allt hade förändrats, anslutit sig till oss, då de tidigare hade fört ett kringflackande liv på slätterna nedanför bergen. Men de hade anpassat sig så bra till våra seder att vi snart hade slutat kalla dem förgängliga, och ansett dem vara en del av oss. Nu misstänkte vi ju så klart att det var de hade varit en förtrupp och förberett marken för det moderna, snarare än kommunikatören, eller handelsmännen, som alltid hade varit något av paria. De hade ju ändå tillhört oss, även om deras traditioner såg lite annorlunda ut. Så är det ju bland bofasta, att man gärna håller ihop och pekar finger åt främlingar och andra som inte håller sig inom ramen för gott beteende.

Detta hade vi, trots alla förändringar, ännu inte kunnat utrota helt. Men vi arbetade på det, och bytta gärna ord för gamla begrepp som farlig, meningslös och obegriplig. Eller, rättare sagt, vi sökte så gott det gick att förändra deras innebörd. Det var vanskligt, då orden är en del av psyket. Det var lite som att göra avancerade titthålsoperationer, att utifrån, med små medel förändra något inuti.

Vi ordnade möten där alla hade möjlighet att yttra sig, och vi lät alla tala om det de personligen ansåg som farligt. Därefter diskuterade vi rimligheten i rädslorna. Många gånger försvann den skrämmande känslan hos personen ifråga redan efter första eller andra mötet, när vi med starka bevis bemötte orons orimlighet. Andra, lite mer komplexa rädslor, diskuterade vi fram och tillbaka i veckor, eller månader. Det var en del av de mentala uppgifter vi hade blivit tilldelade. Vi märkte att denna delaktighet var mycket gott för sammanhållningen. Vi blev vänligt inställda till varandra och hade lättare för att öppna oss och tala om våra personliga problem till dem som förr hade betraktas som främlingar. Grannar hälsade på varandra, och bråk förekom mycket sällan, den här första tiden. Vår kultur förändrades på detta sätt.

Snart började också de äldre dö ut. Det kändes som om framtiden redan var här. Tidigare hade det ansetts som förmätet att tänka så, men nu snarare uppmuntrades sådana överoptimistiska känslor. Ja, istället för att förbjuda ordet farligt som hade varit ett av de vanligaste orden bland befolkningen, lät vi omvandla det till något naket. Vi upptäckte tillsammans, på möten, i hemmen och på arbetet att det var faktiskt i sig var ett ganska meningslöst ord, som inte längre hade någon uppenbar funktion i det samhälle vi nu levde i. Det gick ju lättare när de äldre var borta. Och mötena blev inte längre så enahanda. De gamla kunde ju aldrig sluta att prata om ungdomen, nymodigheter och det gyllene land som de kallade dåtiden. Hatet bland oss yngre dämpades när de äldre försvann och med dem rovan. Istället koncentrerade vi oss på att dokumentera den äldre tiden, att forska i dess tankestrukturer. Så snart de hade dött, naturligt eller på andra sätt, satte vi igång efterkonstruktionerna. Vi skapade deras personliga liv i fiktioner, men som var lika verkliga som den mat vi åt, och berättade dem för varandra, som underhållning och kultur. På så sätt blev de äldre, som hade levt en kort tid i de moderna, en sorts mytiska figurer, trots att de nyss hade gått mitt bland oss. Så stark är berättelsens kraft.

Men snart uppstod andra problem. Vi som var äldre än de allra yngsta, och som hade ätit av rovan som barn, fick låtsas att det inte alls var ett gott minne, att den snarare hade smakat malört, och inte söt potatis som den förädlade varianten faktiskt hade gjort. Ja, vi fann att ungdomen blev alltmer expansiv i sina önskningar och sina fiktiva mål. De började drömma om maskiner som skulle kunna skapa de allra mest skiftande ting. De sade att dessa maskiner snart skulle vara en självklar del av moderniteten, något som vi något äldre än de yngsta självklart hade svårt att förstå meningen i. Vi trodde ju att framtiden var en absolut gräns, som vi redan hade passerat.

Snart kände vi inte igen oss och fann oss i hemlighet drömma om rovan, som på något sätt framkallade bilden av en mycket mer oskyldig tid, då det mesta var tydligt. Vi hade helt enkelt gått varvet runt, och många av oss fann livet lika meningslöst som de ord och betydelser vi så entusiastiskt hade försökt utplåna precis i början. Snart kände vi att den svarta säden blev som ett tecken för missförståndet mellan oss lite äldre och de yngre. Vi slutade äta, och vi började dö som de ensamma burfåglarna.