Rosa
Det sades att han var mycket vis. Han satt på golvet i ett mörkt rum och var sedan många år fullkomligt blind. Vi var inte oroliga. Istället hade vi skrattat åt ryktena om hans visdom, eftersom vi ansåg att allt som inte baserades på erfarenhet var ren vidskepelse. Man hade en kropp, och den upplevde saker. Att sedan hjärnan kunde använda sig av det man kallade logik eller slutledning utifrån vissa basala fakta, skilde sig inte mycket från det barn gör när de fantiserar om älvor, trollkarlar och annat. Begreppet visdom var något som tillhörde det förflutna, ett nödvändigt steg i utvecklingen mot det moderna.
Denne man var mycket gammal och hade säkert upplevt saker i sin ungdom, men de senaste tio tjugo åren hade han endast suttit i sin lilla stuga och ”mediterat”. Han berättade för oss att han brukade dela in veckan efter olika teman. En dag tänkte han kanske på tingen, på det som kunde urskiljas ur det hela. Det kunde vara träd, stenar eller verktyg. För honom var jorden, universum inte ting. Ting var något som kunde skiljas ut och som var mindre än något annat. För människan var tungan och tänderna ting, för stäppen var djuren och jägarna ting, men inte gräset, eftersom man inte kunde skilja det från själva stäppen. Så kunde han hålla på. Andra dagar tänkte han på känslorna, och ville skilja de känslor som var grundläggande, rädsla, kåthet, glädje från andra typer av mer komplexa känslor, lojalitet, missunnsamhet eller till och med kärlek. De komplexa känslorna bestod av en kombination av andra lägre, primitiva känslor. Han liknade det hela vid målarens palett. Vi har ju tre färger, påstod han, blått, gult, rött, sedan kan man blanda dem, och få fram grönt, turkost, orange, svart, brunt m.m.. Likadant var det med känslorna. Allt kunde härledas till enklare varianter.
Vi märkte snart att hans så kallade visdom gick ut på att analysera, i ordets gamla bemärkelse – att ta isär verkligheten, och titta på de till synes enskilda delarna som den bestod av. Så kunde han hålla på, men en dag i veckan, av någon anledning på onsdagar, vilade han och det var den dag då han lät alla sina tankar vara. Han var då ett i ett slags vakuum, som var så koncentrerat att alla sinnen, känslor och begär försvann, eller, som han sa, förvandlades till sin ”ursprungliga form”. Där försvann till och med den allra mest grundläggande känslan av ett jag. Och det var vitt, förklarade han, för färgen vit innehåller alla färger. Så kombinerade han sin färglära med sin lediga onsdags aktiviteter. Han kallade denna typ av meditation för singularitet. Vi trodde först att han syftade på tillståndet i svarta hål, men han menade snarare att han ”kylde” ner sitt jag till själens absoluta nollpunkt. Han menade att själen i sina beslutsprocesser var beroende av kvantfysikens mest paradoxala skeenden, nämligen att en partikel kan befinna sig på två platser samtidigt, och att man vid extrem kyla kunde försätta även tyngre partiklar i detta osäkra tillstånd. Därför kunde man också få de medvetna själsliga processerna att följa kvantfysikens lagar, genom meditation. Han upplevde mycket riktigt att hans själ vid stark nedkylning började bete sig annorlunda, vågformigt, som ett hav, eller en liten insjö. Det visste vi ju, att partiklarna upplöser sina naturliga beteenden nära den (fysiska) absoluta nollpunkten och börjar gunga, likt vågor. Han plockade helt enkelt saker som han hade hört, och gjorde dem till sitt eget, och kallade det för visdom. I själva verket var den endast frukten av lång experimentell forskning som andra hade utfört långt innan han själv blev till. Det ville han inte veta av; det var irrelevant vem som hade gjort upptäckten, sa han, det viktigaste är vad man dra för slutsatser utifrån det.
Ändå blev vi fascinerade av honom. Mest på grund av hans totala avsaknad av fruktan inför tankens upptäckter. Det fanns inte något ämne som han inte hade tänkt på. Han ryggade inte inför mord, medicinska undersökningar, tidelag, eller ens pedofili. Han ägnade också sin tankekraft på ämnen som för oss var uppenbart triviala och till och med meningslösa, diskning, tvättning, städning, kosthållning. Detta gjorde att vi kände att hans tankevärld antingen bestod av ett osammanhängande kaos, eller ett komplext nät av mening, som vi, utifrån, inte kunde förstå någonting av, annat än som brottstycken. Han kunde likt ett barn, hoppa från det ena ämnet till det andra, utan att man förstod sambandet dem i mellan. En gång liknade han en pilbåge vid en boll. Han tyckte sig ha funnit ett ”släktskap” dem i mellan. En boll kan studsa och bågen darra, bågen darrar ju efter man har skjutit iväg skottet. Man kan också, visserligen på ett vanskligt sätt, slå en båge mot marken och få den att ”studsa”. Därför lade han bågen och bollen till samma ”familj”, som han kallade det. Men när vi frågade vad det hade för betydelse för hur man skulle betrakta de enskilda föremålen, blev han luddig, och sa att på avstånd ser du en grupp människor, inte två, inte tre, även om de är femton, men en grupp människor, men när du kommer närmre, ser du likheter i dem, och då inser du att de tre där är en familj och de andra fyra tillhör en annan. Men går du ännu närmre en enskild individ, ser du plötsligt en näsa, ett par ögon och en mun, ögonen och näsan är en likadan familj, för de har två hål gemensamt. Så kunde han hålla på, och vi blev både förvirrade och irriterade. Många gånger glömde vi vad vi hade frågat, eftersom han alltid drog iväg oss på helt andra banor, och uppehöll oss ständigt med självklara frågor, som ”Har munnen ett hål?” eller ”Är munnen ett hål?” et cetera.
Men när vi kom till begreppet Gud, verkade han faktiskt bli rädd, och sa att det var en fråga för vetenskapen. Det hade vi inte med att göra, vad han tänkte om det. Det var irrelevant, påstod han. Vi insåg snart att han mest ville tala om språk, och dess olika betydelser, att hans så kallade visdom egentligen hade sin grund i att han hade kunskap om syntax och semantik.
Under fikapausen lämnade vi honom och passade på att höra oss för med grannarna, som menade de att han inte alls mediterade särskilt mycket, men att de ändå ville ge honom mat och kläder för att det var så synd att han var blind och inte hade kunnat se de senaste årens framgångar. Han verkade för det mesta ligga på sidan och slumra, påstod de. Ibland låg han raklång på golvet med öppna ögon på den matta han kallade för Rosa. Det var namnet på en gammal ko, som inte hade blivit slaktad och som hade dött en ”naturlig” död, av sjukdom. De som inte gillade honom sa att de tyckte att han luktade öl, och att hans toviga hår var ett tecken på att han snarare var lik en byfåne än den där berömda filosofen som hade bott i en tunna.
Efter fikat gick vi in till honom igen och frågade om Rosa. Då blev han ledsen och började gråta. Han undrade varför vi ville plåga honom med en sådan gammal historia, hon hade ju varit död i minst tio år. Vad de hade ihop hade vi inte med att göra. Han påstod sig inte ha känt henne särskilt väl, det hade inte ens varit hans egen ko, men en grannes. Han hade bara i de sista åren, då han ännu kunde se, tagit hand om den döende kon, som en gammal mor, och det var väl inget fel med det? Djur och människor är mycket lika, sa han. Jag äter aldrig kött, det skulle jag inte kunna göra.
Vi tröstade honom så mycket det gick. Vi erbjöd oss till och med att komma tillbaka en annan dag om han inte orkade samtala mer. Men då blev han orolig och sa att han inte visste hur länge han skulle vara kvar, kanske skulle han ut och resa. En av oss skrattade då till, och då blev den vise mycket arg och riktade sin ilska mot mig, för att jag, sa han, var en dålig ledare som inte kunde hålla ordning på min ”hord”. Ja, och jag kunde ju inte undergräva min auktoritet inför de andra, så jag riktade ett slag mot hans ansikte och bad honom att lugna ner sig. Men han blev istället argare av örfilen och började skrika hysteriskt. De andra höll honom medan jag slog honom. Han jämrade sig.
Vi lade honom på matten och han började klappa den och viska Rosa, Rosa. Vi lämnade honom med en sportdryck. Ja, vi ställde den nära hans slappa händer så att kunde greppa den när han blev törstig.
Nästa dag var han medgörlig och han frågade vad vi ville att han skulle säga och undrade vad vi anklagade honom för. Vi bad honom istället att tala som dagen innan och han nämnde då namn på planeter och astronomiska fenomen, pratade om barnens språkliga lekar, och om djur som trivdes i vinterlandskap. Vi började tro att hans galenskap var ett hinna han hade satt upp mot världen, för att skydda sig från den.
Men medan vi åt lunch hos en grannkvinna försökte han sig på en liten flykt. Han hade väl plötsligt blivit rädd, trots att han påstod att han för längesedan gjort sig av den meningslösa känslan. Vi fann honom strax nere vid vattnet. Han hade glidit ner i gyttjan och tappat sin käpp. Vi hjälpte honom upp och därefter hängde vi honom i det enda träd som fanns där vid den uttorkade sjön. Den vita skylten med de röda bokstäverna hängde nedanför hans döda blick och jag tänkte på att han kunde aldrig ha kunnat läsa skylten även om han hade levat, för han var blind, inte bara för äganderätten, men för det våld som tillhör oss.
