Innanför muren står en ensam poet på scenen
och läser. Hon har en skinande vit lapp i handen
och i den högra en mikrofon
vars högtalare slår som ett hjärta i ett ljudtätt sjukhusrum.
Skärmar framför den döende
för att skydda honom från att se och att ses.
Jag tittar upp och ur hans mun kommer en död ton
ett grått tevebrus
och hans ögon är blinda för mig, att jag sitter där.
Han har sett något som han behåller framför ögonen
och denna bild är det enda han ser.
Det är en kvinnas ansikte som ska lösa allt
allt ska falla på plats i en helt genomförd rörelse
av kärlek och slutgiltighet.
Han somnade in i hennes löften, drunknade i henne
som flytande luft
när man ska gå ner på ett ofantligt djup
och skydda sig från trycket där.
