Ur Mammut, scen 2
En veranda. Michael ligger i en solstol med solglasögon och bar överkropp. Isadora lagar mat. I fonden syns en tavla med barn som springer, bort.
MICHAEL: Jaha… Du menar pappas pung?
Paus.
ISADORA: Som om du var ensam om det.
MICHAEL: Men det var ju du som sprack! Det var ju du som fick det där onda!
ISADORA: Det hör väl inte hit!
MICHAEL: Men att vi tillsammans skapade… skapade… Ja… vad heter det… de här krypen… jag menar positivt! De här små… Ja, de är ju så små. De som inte vet hur det fungerar. Det är därför de frågar hela tiden. Hur funkar det, pappa? Hur sätter man ihop det? Lägger man till eller drar man ifrån? Eller måste man samtidigt som man gör det där, göra så här, för att de ska bli video i apparaten? Är det så, pappa?
ISADORA: Är alltid Barbapapa grön?
MICHAEL: Det frågar de väl inte!
ISADORA: Har du inte hört det?
MICHAEL: Ja, i så fall måste det ha hänt en gång. Och då var inte jag med!
ISADORA: När de sa sina första ord.
MICHAEL: Men jag var på jobbet! Jag var tvungen att jobba!
ISADORA: Och då förväntar du dig att jag ska… Att jag ska… Att de ska älska dig lika mycket?
MICHAEL: För deras skull?
ISADORA: Stannade du kvar på jobbet… För att få in pengar. För deras skull stannar du kvar och tittar på Charlton-Bolton! Ja, Charlton-Bolton! På storbildsteve på puben några kvarter bort? Istället för att komma hem och säga god natt till sina barn. Kommer pappa hem ikväll? Jag vill vara vaken tills pappa kommer hem. Jag vill att han ska komma hem. Jag vill att han ska läsa för mig.
MICHAEL: Jag arbetade. Det var en stororder.
ISADORA: Våra barn är en stor order. Ut ur mig.
