Ur Förhörsledaren.
Det gifta paret, Harald och Irene har bjudit Stefan på middag.
HARALD : Jag vet inte vad du tycker om… vad du tycker om för musik?
STEFAN: Nej, jag är lite av en allätare, som man säger. Både Toto och de tre tenorerna.
HARALD: Ja, klassisk… musik.
IRENE: Till Harald. Du tycker mest att de skriker.
HARALD: Nja…
STEFAN: Jag fick en klassisk skolning kan man säga. Rena rama borgerligheten, min uppfostran. Beethoven, Mozart, alla de där stod på hemma på… grammofonen, som man sa då. Det var ju sådana där vinylskivor som är så populära bland ungdomarna idag. Det kan man ju förstå. Själva känslan av dem, när man släpper ner nålen på skivan. Det är ju inte alls samma sak idag. Man trycker på en knapp och ut strömmar musiken. Det är inte samma känsla.
HARALD: Vi blir allt mer distanserade.
STEFAN: Det är ju någonting man måste lära sig att uppskatta, klassisk musik. Jag kan till och med tycka det är roligt att gå på modern dans. Jag vet inte, men när de rör sig så där… Det betyder inget kanske, men att det ändå kan… säga någonting om oss människor, hur vi har det. Förstår ni vad jag menar?
IRENE: Ja, vi var ju och såg Bounce för ett tag sedan.
STEFAN: Ja, det är ju modernt... att det är nytt… Men jag menar sådant där… alltså modern dans, som kommer från balett, att det kommer från det. Alltså… Paus. Nej, jag vet inte. Helst lyssnar jag faktiskt på visor. Hasse och Tage och sådant där. Gula hund.
HARALD: Jaha… Det har vi inte. Men vi har lite jazz här. Fick en skiva av Irenes bror för några år sedan. Jag kan leta upp den om du vill. Alltså om du vill höra jazz, om det är det du vill höra. Annars… jag vet inte. Vi lyssnar inte så mycket. Det är mest om man är på fest, eller är på bilsemester. Det är så mysigt när man reser. Annars, nej, vi…
IRENE: Avbryter. Kanske bäst att ha det tyst så blir vi inte oense.
HARALD: Jag är inte oense.
IRENE: Man kan väl bara få sitta och prata lite? Man behöver inte alltid ha något på. Jag menar som förr, vid lägerelden, att man lyssnade på varandra.
STEFAN: Prata med varandra.
IRENE: Ja, det där lugnet som fanns då. Innan teven.
HARALD:Tystnaden kanske… Det kanske… Paus. Då lägger jag undan den här.
