Den som fick se Gud på platsen mellan en öl
och parkbänken
att han var där i ett frö av en fimp. Heligheten
utanför köpcentret i frusna kartonghus. Inte Gud
i teatrarna. Inga gudar i människor
som vandrar i löpsedlar
men den lilla personens kök, att skåpsluckorna
och senapsburken som blev dricksglas med Cola och sprit
med en oräknelig mängd kvällar framför teven.
Att det inte är passivitet i att konsumera populära åsikter
om rättvisan, trygghet på våra gator.
Men att det liknar det sätt som kultplatser uppstår ur jorden
när människorna samlas, att just här
kommer det ovanliga in i det olidliga. Just det där märkliga
förhållandet mellan rasism och längtan.
Han får ju inte plats i tomheten. Istället aurafotograferade
semesterbilder och överlämnar det till barnen
och deras barn. Likt kataloger över en förvirring.
Det är inte förakt. Det är upptäcker.
