Hamlet
Av William Shakespeare
Dramaten
Regi och bearbetning: Staffan Valdemar Holm
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Musik: Coco Rosie
Medverkande: Jonas Malmsjö, Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Rebecka Hemse, Magnus Ehrner, Erik Ehn, Robin Stegmar, Tomas Pontén, Börje Ahlstedt
Staffan Valdermar Holms Hamlet vill inte handla om prins Hamlet av Danmark, huvudpersonen i Shakespeares pjäs, men om något annat. Vad detta ”annat” är, besvaras inte under föreställningens gång, men kanske efteråt.
Rebecka Hemse är som vanligt kroppslig i sin tolkning av Ophelia och hennes förhållande till Jonas Malmsjös Hamlet är av sexuell natur. Likaså försöker Gertrude och Claudius några gånger ha samlag med varandra, men avbryts ständigt av hovets medlemmar. Det är alltså stundtals en ganska könig pjäs, men det känns aldrig i könet. Heller inte i magen eller i hjärtat. Om det känns något, så är det i hjärnan, som febrilt arbetar för att hitta någon röd tråd, något tema, eller en genomgående idé som kan förklara det som händer på scen.
William Shakespeare är ju en språklig dramatiker och språket sitter ju som sagt i hjärnan. Därför kan man kanske tänka sig att det faller naturligt att det är i skallen pjäsen hamnar. Genom Hamlets instruktioner till skådespelarna tycks Shakespeare också säga att munnen är skådespelarnas främsta verktyg. Problemet är bara att Dramatens uppsättning av Hamlet är allt annat än språklig. Dessutom brukar det språkliga i Shakespeares pjäser gå via språket/hjärnan för att nå könet, magen eller hjärtat. Här är så inte fallet. Möjligen kan det förklaras med att det är så svårt att översätta Shakespeare, att hans vitsighet och komplexitet försvinner i en översättning. Kvar blir då handlingen. Men den verkar man inte heller särskilt intresserad av. Uppsättningen ”spelar av” handlingen i Hamlet, men det är inte den som driver pjäsen framåt. Kanske är det istället meningen att den lätt magiska musiken av Coco Rosie, som följer genom hela föreställningen, ska fungera som den ställföreträdande motorn. Skådespelarna deltar i musiken, med sång, dans och genom att sätta på och stänga av den. Dessutom är den central för Ophelias suicidala längtan, något som hon delar med Hamlet - båda sjunger då och då med i texten och gestaltar då sin "galenhet".
En annan möjlighet, är att Valdemar Holm vill diskutera teaterns, eller kanske Dramatens, roll i samhället. Och det är denna diskussion som ska bära allt det som faktiskt spelas på scen. Eftersom Shakespeares pjäser är fyllda med alliterationer till ”livets teater” låter det sig väl göras. Att dessutom Hamlet även har en pjäs i pjäsen, som i sig är en nyckelscen, måste det väl kännas naturligt att välja just den om man vill problematisera teatern angelägenhet.
Skådespeleri och teater handlar om att gestalt något. För att skådespeleriet ska kännas angeläget måste det som sägs eller ageras vara trovärdigt. Sedan kan skådespelaren söka gestalta sin karaktärs känslor, handlingar eller språk, eller något annat, så länge man tror på honom eller henne. Tyvärr är det så i den här uppsättningen att man inte tror på Jonas Malmsjös Hamlet, eller ens på Örjan Rambergs Claudius. Man tror inte på de ord de säger, på de känslor de spelar eller något annat. Hamlet har inte som brukligt sin ”Att vara”-monolog för sig själv, men framför den för Ophelia, som faktiskt tror på det han säger, trots att vi i publiken inte tror på Hamlet. Stundtals glimtar det dock till i Laertes, som spelas av Erik Ehn och i Magnus Ehrners Polonius.
Att det språk som kommer ut ur skådespelarna inte känns trovärdigt är kanske inte så konstigt. Teatern är inte längre den språkliga konst som den var på Shakespeares tid. Det språkliga var ju en nödvändighet för 1600-talets teater, då scenbilderna och mycket av handlingen var tvungen att berättas genom språkliga bilder. I den moderna borgerliga teatern, där språket inte längre behövdes för att gestalta rum, kom istället känslorna att hamna i fokus. Men, i konkurrens med filmen, har teatern sökt överge känslorna till förmån för något annat. Frågan är som sagt vad detta ”annat” är. Vad Staffan Valdemar Holm, liksom andra, tycks söka efter är väl en teater där varken känslorna eller orden, men idéerna är det som gör teater relevant. Det är en teater där regi (inte personregi), scenografi och kostym är det som ska göra pjäsen angelägen. Men varför då välja Hamlet, där ord och handling (och icke-handling) är så viktiga?
Den enda som man verkligen tror på är Börje Ahlstedt, i rollen som skådespelaren Börje Ahlstedt. Tomas Pontén och Börje Ahlstedt spelar bland annat paren Rosencrantz och Guildenstern, två sjömän, de två dödgrävarna, och slutligen två skådespelare. När skådespelarna tubbas av Hamlet att visa sina konster framför skådespelaren Börje Ahlstedt en monolog ur Peer Gynt och då bränner det till, och det känns i magen och i hjärtat. Det är fantastiskt. Och istället för Shakespeares pjäs i pjäsen, som spelas inför Claudius och hovet, har man valt Oscar Ekdahls dödstal till teatern i Fanny och Alexander. I detta ögonblick känns teater verkligen angeläget och det är kongenialt löst av Valdemar Holm. Samtidigt det blir ju lite ironiskt, att det blir Bergman som från andra sidan talar om den ”lilla världen” och den ”stora världen därute”. Det blir lite märkligt att Bergmans ord berör oss, på helt annat sätt än Shakespeares, vars pjäs man spelar.
Drömmen finns ju där, att precis som Hamlets eget infogade stycke om den giftmördande brodern, ska också Dramaten kunna sätta upp en pjäs som har inverkan på folks liv. Kanske är det detta Valdemar Holm försöker säga. Men förutsättning för att det ska fungera är ju att man väljer en text som man tror kan säga något till, och kanske om, publiken. Hamlet är ju själv en teaterälskare, och han tror på teaterns makt. Han väljer ju faktiskt den, och inte målarkonsten, eller musiken, eller något annat, när han vill att Claudius ska röja sina känslor och avslöja sig som mördare. Hade Dramatens ensemble själva blivit anställda av Hamlet för att framföra en pjäs, hade heller aldrig Claudius avslöjat sig själv. Han hade suttit och tänkt på vad Hamlets upptåg egentligen gick ut på. Då hade Polonius och alla andra fått leva, men då hade man heller inte haft någon pjäs att spela. Och det hade ju varit synd, för det är en ganska intressant pjäs, egentligen.
