Men istället öppna sig för människornas
värme och se till våra handlingar
som tecken på någon sorts dold moralitet
att det är en direktlänkt till evigheten
till det som inte kan förklaras, genomlysas
eller bemörkas. En öververklighet där vetenskapsmän
faller med de stjärnor de vill besvärja.
Det är en bild för något som inte längre finns där.
Helighetens död. En våg slår mot stranden
fram och tillbaka. Hjälp och hjälplöshet.
Men en kväll kan vara djup som en likstel tjärn
några mil från köpcentrum. Ingen civilisation
som lyser upp de miljarder
av oläslig tid ovanför granarna. Man blir som en egen punkt.
Du försöker förklara dig. Skogen känner ju ingenting
av detta ofantliga djup och tystnad.
En gren stirrar på dig. Ingen är där. Ingen
känner verkligheten lika intensivt, men kroppen blir tafatt
och dåsig. Du vill vara det som ligger utanför
den fattbara kommersen.
Ständigt denna normalitet när en bil kör förbi
likt ett dödsbud. Som också är en trygghet.
Det är så lätt att säga nej i sitt ursinne, i förakt
för allt som är vana och mest sannolikt.
Men att stå där för ett ögonblick
och tänka att kanske, kanske är allt sammanbundet
det finns en sanning i detta sakrala sus
och mörker. Här ute, bland oss invidga möter den fattige
sin beläste hälft och blir uppläxad av evigheten.
