Nej, det var ju så att vi tog in henne redan klockan åtta på kvällen. Hon var i ett så dåligt tillstånd att vi fick lägga henne i sängen, surra fast henne i den och genomföra undersökningen rörelsehindrat. Hon kunde varken signalera reträtt eller medgång. Det var gravt, det kunde vi se.
Nästa dag var hon uppåt. Hon skakade hand med alla. Vi såg det som en gest; att hon ville medverka. Det var också därför vi tvingade i henne all den där medicineringen. Dock slukade hon den kalvlikt, allt gick ner i stora klunkar. Och vi var oerhört tacksamma över att det hade gått så lugnt till. Det var bara frågan om hur länge hon skulle räcka, vi kunde ju se det, att det fanns en skörhet i henne, inte i hennes vilja, men i hur hon rörde sig. Hon gick helt enkelt konstigt. Men det kunde vi inte säga något om, vi lever ju i ett fritt land. Men man kan lugnt säga att det irriterade oss. Några nere på avdelningen hade till och med skämtat om det. Det försökte vi stoppa, men kunde inte. Det är ju så när något är roligt, men obehagligt, är det liksom ofint att försöka kväva det. Det strider mot människans natur. Och hon verkade inte heller tycka att det var något problem. Vi skrattade henne inte i ansiktet, men vände alltid bort blicken och kvävde skrattet i händerna. Ja, hon trodde nog att hon var uppskattad av oss.
Jag försökte ju prata med henne om hennes pappa. Där var det tyst. Det var som att kliva in i en sal och det enda som hörs är stegen bakom mig. Då vill man helt enkelt gå därifrån. När jag försökte smeka henne lite försiktigt över armen, var det som att ta på någon som fryser. Hela kroppen var knottrig. Det förbryllade oss. Ingen i hennes omgivning hade sett något som var utöver det vanliga när det gällde hennes kropp eller själ. Inte heller något av de nuförtiden så ofta förekommande ”ovanlig” händelse hade inträffat i närheten av henne. Hon var helt enkelt en tråkig person som mestadels såg på teve om kvällarna. Gick aldrig ut och sökte.
De få i hennes bekantskapskrets som ställde upp på samtal hade heller inte någon vettig förklaring till hennes beteende. Annat än en återkommande teori om en påstådd barndom i utlandet var sökandet där fruktlöst. Dock verkade en tidigare pojkväns berättelse intressant. Han var dessutom väldigt tjänstvillig med att ställa upp på en intervju och påstod sig tidigt i förhållandet ha ställt en diagnos, men till sist vågade han inte besöka oss, och åsyftade ämnets känslighet och sin egen position. Istället ringde han hem till mig och erbjöd sig att berätta om henne på en liten rundtur med bilen, som han ville ta med mig på. Det gick ju inte för sig. Jag vågade helt enkelt inte utsätta mig för risken.
Hela undersökningen gick liksom i stå, så vi fick lägga in henne på heltid. Och där låg hon och stirrade in i taket, som om det gav henne svalka från våra frågor. När hon väl talade påpekade genast hon att vi inte hade rätt att ställa några frågor, och det hade hon ju rätt i.
