Det är staden. Den liknar till sin natur onatur. Det är där människorna kommer till sin längtan som mest. De bor här och vill inget hellre än att glömma bort sig själva i ljus framför kvällen. Som om längtan är viktigare än själva uppfyllandet av den där drömmen de går och bär på. Men det går också bra att ta skogspromenader i stadens många grönområden. Allt vill likna sammanhang. Det är en tröst. Det är trösterikt att se hur blad, ord och människor kommer i ordning. Tiden går, minuterna kommer efter varandra.
Ljuset kommer in från vänster. Det är en vacker dag. Det är sol genom träden, det är november. Det är liksom då året börjar, på senkanten av året. Det står och kantrar mellan höst och vinter.
För David Rosenberg är tunnelbanan som att åka med de döda, på deras nivå, under jorden liksom. Det är kanske lite dystert, men jag känner så, att jag är närmare dem. Det är som att det är en glasyta mellan de andra och mig. Det är svårt att se mening i rummet. Och så ska jag stå där framför barnen och lära ut kunskapen och plikten, tänk rätt, tänk demokratiskt, tänkt väst och öst, att vi inte är i centrum, trots att det känns så. Det är viktigt med sanningen, att den är böjlig, å ena sidan, å andra sidan.
Och Mariannes bil står där, som vanligt röd och Toyota. Hennes kinder när det är kallt ute. Hon ser ofta trött ut, klagar över en trötthet inne i sig, som om den är kronisk, samhällelig. Hon sover inte. Marianne, här kommer barnen i ytterjackor, varma, stora över små halvstora barn. Och vi har tegelbyggnaden, maskinhallarna för dem, in med ord och bild i dem. De ska ut sedan, ut i verkligheten. Där är arbete och konkurrens. Men nu är ändå någon slags trygghet och valfrihet, de kan vara egna texter, bilder, fotboll, dans och annat, att det skulle kunna vara hobby som arbete, att de ska kunna ge dem livet. Vi vill ju tänka så, att det ska kunna vara möjligt att inte leva automatiskt, jag menar att det inte finns någon självklarhet, men frihet. Det kan kallas liberalism eller vänster. Det kan vi inte enas om, men det är strukturer och det är människan själv, när hon väljer trygghet eller det där andra som inte är lika säkert att det ger mobiltelefoner och platta teveapparater på väggarna, men kanske ett hem med böcker, ett intellektuellt hem.
Förbi skolmatsal, korridorer, dörrar, in genom andra dörrar, nycklar som låser upp och kaffe igen, för andra gången, det ska bli flera och oroa sig för magsår och dålig andedräkt. Inte konstigt att man inte har flickvän eller fru, rädd för det, tryggheten.
Som ett jobb, att stå där framför dem, på scen varje dag och vara i fokus. Det måste vara längtan efter kärlek.
Så knackar någon på lärarrummets dörr. David öppnar och där står Lisa med en lapp från sköterskan.
- Jag är sjuk.
- Jaha.
- Ja, så jag ska gå hem.
- Men du kanske kan läsa lite ändå. Jag kan maila dig vilka sidor du behöver läsa. Det är viktigt.
- Kommer det på provet?
Paus.
- Ja.
Flicka med urinvägsinfektion.
Hela det här sammanhanget, att det inte får gå förlorat, hur en kopieringsapparat fungerade i början av 2000-talet, att allt inte var 2000-tal, men att det fanns koppar från 70-talet i rummet och saker fungerade och saker fungerade inte då, när man minns det efteråt, att det inte bara blir nostalgi eller längtan sedan. Det var inte ett helvete och inte ett Eden, men något mänskligt, som alltid tidigare. De hade både det där kroppsliga, och det själsliga, lärarna där, på morgonen innan lektionerna. Vi ska minnas dem som är döda och deras obetydliga händelser. Det är en uppgift för litteraturen.
Att växa upp i en sekulariserad familj. David Rosenberg tänker svensk medelklass. Han vill dröja där på morgonen i rummet, med Marianne och kaffekoppen. Att det kan vara så banalt som kärlek. Men är det kärlek, eller är det snarare något enkelt som han söker efter, något att fylla dagen med mening, att blygt prata med henne? Hon vet. Hon ler och vet att han inte vågar, han är ju inte en sådan man som man önskar sig, en man tar för sig. Men han är vänlig.
Vid klassrumsdörren tittar D.R på klockan och säger hej till Jonas och Camilla. Jonas nickar och ett litet leende. Camilla ser dåsig ut.
- Nej, nu stänger jag.
- Nej, men Joakim kommer.
- Var är han då?
- Han skulle bara hämta boken.
- Ja, men nu…
Joakim smiter in och jag stänger dörren.
Så. De reser sig upp. Lite ordning vill han ha. Att de reser sig upp och säger God morgon.
- Har ni läst på?
Ett mummel.
- Slaget vid Breitenfelt, säger Ali.
- Ja, just det. Vad vet vi mer om kriget? Vad hade det för orsaker, om vi börjar med det?
Det är det här som betyder något, detta här, att historien ger en förståelse för det som händer. Att både ekonomi och makt och religion, vad som var viktigt, att det hänger ihop, och ger oss något idag.
- Vad vet vi mer? Camilla?
- Att det var ett europeiskt storkrig. Och vi var med där. Det är inte som nu, när vi inte betyder något.
