Medborgarna

Jag hade länge önskat att få öppna mig, att få gå sönder mitt bland dem, att de skulle få se en människas totala skraltighet, att de inte skulle kunna blunda för den så som så många gånger tidigare. Men det riktiga stora modet infann sig dock aldrig, på grund av omständigheterna, inbillar jag mig. Nej, jag var iblandat i det som hände sedan, och det tog på något sätt överhanden. Vare sig vi ville det eller ej fann vi oss stå mitt i upproret och skrika, döda dem, döda dem. Det var fruktansvärt nakna ord. Vi hade ju berövats all känsla för nyanser. Jag var en av dem som först gjorde slag i saken. Jag hade plockat upp en pinne, eller något slags avlångt metallföremål, och höjt det i luften som en taktpinne. De andra tolkade det som att nu, om någonsin, var måttet rågat, nu skulle vi inte låta oss sövas av intetsägande ord. Vi kastade oss över dem och jag med mitt vapen i handen, blev en av de mest framgångsrika. Det gick förvånansvärt lätt, som om jag hade talang för det. Det var över på några timmar. Efteråt infann sig ett oroligt lugn över oss. Det var som om vi var rädda att de skulle resa sig upp igen, och med stela munnar börja delegera arbetsuppgifter mellan oss.