Ur Afrika
Ett rum. Två människor. Mor och son tittar i ett fotoalbum.
HENRIETTE: Och där har vi Franz… Vi kallade honom så, efter Franz Ferdinand. Jag menar, annars hade det ju blivit lite konstigt, om det hade varit taget ur luften.
MARTIN: Ja, det måste jag nog säga…
HENRIETTE: Men du måste komma ihåg. Allt var annorlunda på den här tiden. Den var som om människan var annorlunda. Ja, inte själva människan kanske… Men att man tänkte annorlunda då. Jag menar det var inte som nu, när man kan ta emot brev så fort. Det var som om man var tvungen att prata med varandra… Ja, ja, det klart man var tvungen att göra. Det har man alltid gjort, pratat med varandra. Men den här informationen… som man spred mellan varandra, det här släktskapet, familjen. Det som kallas gener idag. Men det visste man inte då. Vi höll ihop, höll varandra om ryggen. Det var det enda man kände till. Paus. Nej, nej, jag var bara barnet. Men man kände av det.
MARTIN: Det måste ha varit oerhört…
HENRIETTE: Avbryter. Ja, det var det ju! Jag menar, nu går allt så fort. Allting mäts! Vi visste inte så mycket då. Paus. Vad kallar man det?
MARTIN: Internet?
HENRIETTE: Ja, jag menar, titta här… på min mormor, hur hon sitter, va? Alldeles varm i solen. En massa kläder. Som hon inte använder. Nej, jag säger då det… Mycket var bra förr, men inte allt.
MARTIN: Så måste det ju bli.
HENRIETTE: Ja, visst… Paus. Alla de här bilderna på dem.
MARTIN: De är döda nu.
HENRIETTE: Ja, inte alla.
HENRIETTE: Och där har vi Franz… Vi kallade honom så, efter Franz Ferdinand. Jag menar, annars hade det ju blivit lite konstigt, om det hade varit taget ur luften.
MARTIN: Ja, det måste jag nog säga…
HENRIETTE: Men du måste komma ihåg. Allt var annorlunda på den här tiden. Den var som om människan var annorlunda. Ja, inte själva människan kanske… Men att man tänkte annorlunda då. Jag menar det var inte som nu, när man kan ta emot brev så fort. Det var som om man var tvungen att prata med varandra… Ja, ja, det klart man var tvungen att göra. Det har man alltid gjort, pratat med varandra. Men den här informationen… som man spred mellan varandra, det här släktskapet, familjen. Det som kallas gener idag. Men det visste man inte då. Vi höll ihop, höll varandra om ryggen. Det var det enda man kände till. Paus. Nej, nej, jag var bara barnet. Men man kände av det.
MARTIN: Det måste ha varit oerhört…
HENRIETTE: Avbryter. Ja, det var det ju! Jag menar, nu går allt så fort. Allting mäts! Vi visste inte så mycket då. Paus. Vad kallar man det?
MARTIN: Internet?
HENRIETTE: Ja, jag menar, titta här… på min mormor, hur hon sitter, va? Alldeles varm i solen. En massa kläder. Som hon inte använder. Nej, jag säger då det… Mycket var bra förr, men inte allt.
MARTIN: Så måste det ju bli.
HENRIETTE: Ja, visst… Paus. Alla de här bilderna på dem.
MARTIN: De är döda nu.
HENRIETTE: Ja, inte alla.
