Vi var ett antal innerstadsbor som hade tagit oss ut till Tensta för att höra poesi, och kanske först i andra hand för att fira det persiska nyåret. Vår konferencier för kvällen Jasim Mohammed, själv poet, hade satt ihop ett förvånansvärt rikt program av musik och lyrik.
Kvällen inleddes med musikgruppen Maramas som blandar svensk och persisk folkmusik. Det som skiljer den svenska folkmusiken och den persiska från den västerländska är väl just att de saknar den västerländska musikens uppdelning i dur- och molltonarter. Ofta fungerade glidningarna mellan dessa harmonivärldar väldigt bra, men stundtals fungerade inte samspelet mellan bandets medlemmar till att hålla ihop de olika musiktradionerna. Kanske var det saknaden av bandets femte medlem, den iranska sångerskan Aftab Tahami, som ibland gav gruppen ett litet osäkert intryck. Mats Einarsson var annars den som på sin bouzouki lättast och mest tekniskt lyckades vandra mellan det svenska och det persiska.
Själv hade jag tagit mig dit för att höra min vän Sam Ghazi läsa ur sin debutbok Sömn är tyngre än vatten. Dikterna är centrerade kring Ghazis syransksvenske far. Dikten liknas lekfullt, trots ämnets allvar, vid en obduktion. Magnus William-Olsson läste dikter som på något sätt kretsade kring en mor. Men framförallt läste han ur en kommande bok. Det var ett slags essäprosa där poeten vänder sig till döda människor. I det stycke vi fick höra talade William-Olsson till den argentiska poeten Alejandra Pizarnik. Glasblåsaren och poten Sara Mannheimer läste ur ett kommande romanprojekt som verkar mycket lovande.
Det var en kväll när den så kallade verkligheten trängde sig in i oss, men med en musik som på något sätt kändes overklig. En irakisk musikprofessor, Alaa Majeed, var inbjuden att spela arabisk luta och najflöjt. Och som han gjorde det. Där satt han framför oss och spelade så oförskämt bra och inlevelsefullt att man nästan skämdes. Helt oförberedd som i alla fall jag var på att få höra sådan fantastisk musik på ett litet kafé i Tensta (om än ett kulturkafé). Och detta av en man i stort sätt direkt anländ från det krigshärjade Irak. Framförallt blev jag hänförd av flöjtens register, och vilken stor ansträngning som krävdes för att få fram de nästintill overkliga tonerma ur instrumentet.
Om någon annan kväll i Tensta kan liknas det vi fick uppleva igår är kulturkafét verkligen värt ett besök. Titta gärna in på http://tensta.blogg.se/ för kommande evenemang i Tensta.
