Saker liknar varandra, det är oundvikligt. Det kan också hända att det som från början tycktes likna varandra, inte längre gör det. Något som ”gick i linje” bryts plötsligt av en oförenlighet. Ord och meningar ingår i ideologiska familjer. Ett tankesystem kan göra den invigde blind inför den betydelse ord kan få i andra sammanhang, än det som ingår i den egna ideologin. Ideologen kan trassla in sig i ideologin.
I höstas hade vi ett val. För många var tanken på att ett tolv års långt regerande skulle följas av ytterligare fyra alltför skrämmande. Ett land styrt av ett parti, eller ett block, i decennium efter decennium, riskerar att stagnera politiskt och demokratiskt. Förutom den rent formella skillnaden, skulle Sverige att komma att likna en enpartistat. För demokratins och debattens skull var alltså ett regeringsbyte nödvändigt.
Politik handlar ju om att stöta åsikter mot varandra, och att någonstans på vägen kompromissa med sina åsikter. Att vara politisk handlar väl i grunden om en vilja att förändra. I politiken går ofta åsikterna isär om vad som ska förändras, eller på vilket sätt förändringen kan ske. När viljan till förändring minskar, eller en osäkerhet uppstår om att det går att förändra, eller ens är önskvärt att förändra samhället, riskerar demokratin att stå stilla. Därför var Alliansen välkommen.
Dessutom är det viktigt för en demokrati att ha en fungerande opposition. Det måste finnas ett giltigt och möjligt alternativ. Så har inte alltid varit fallet i svensk politik. Gång på gång har borgerligheten misslyckats med att enas om en gemensam politik eller i alla fall retorik. Först 2006 fick det enskilda partiets röstfiske stå tillbaka för det borgerliga alternativets väl. Och det är bra för demokratin.
En svag opposition, i växelverkan med en svag eller trött regering, skapar gärna ett tomrum i politiken, som andra krafter än de demokratiska kan och vill vara med och fylla. Att Göran Persson inte såg Alliansen som ett hot är egentligen inte så märkligt. Att under de otal decennier som socialdemokraterna har styrt Sverige ändå inte kunna skrapa ihop ett alternativ som väljarna kunnat tro på måste sägas vara anmärkningsvärt. Regeringen 1991-1994 var inte ett exempel på en enad borgerlighet. De var beroende av det tomrum som de i egenskap av svag opposition hade skapat under 80-talet. Detta tomrum fylldes som bekant av det främlingsfientliga Ny demokrati.
Det var ju detta tomrum som Folkpartiet försökte fylla med sina spekulativa utspel, istället för att som Moderaterna, tala om den socialdemokratiska regeringens politik som ett misslyckande. Tack och lov visade medborgarna att de hellre väljer en politik som tar itu med verkliga problem, som arbetslöshet och ”utanförskap”, än fiktiva problem, som bristen på en litteraturkanon och medborgarskapstest. Nu visar kanske opinionsundersökningar att väljarna tvekar om Moderaternas nya politik verkligen går ut på att rätta till ”utanförskapets” problem, och inte att helt enkelt överföra problembördan från stat till medborgare. I höstas hoppades i alla fall väljarna att Alliansens ihärdiga tal om rätten till arbete för alla handlade om ett genuint intresse, och inte enbart var en tom retorik för att kunna gripa makten.
Det bra för demokratin och vänstern att Alliansen får sitta på makten i fyra år. Äntligen kan vänstern börja tala om en verklighetens borgerliga politik. Tidigare, med en splittrad och svag borgerlighet i opposition har ju vänstern mest fått gissa sig till vad de fyra tillsammans skulle kunna hitta på. Det är också nyttigt för vänstern att vara i opposition för en gång skull. Generellt sett har en vänstern en självbild som säger att den ständigt står i opposition, oavsett om den innehar makten eller ej. Denna bild av radikalitet har funnits där även i regeringsställning, eftersom det alltid har gått att säga att den ”verkliga” makten ligger någon annanstans – i kapitalet. Dock upplevdes vänsterns självbild som alltmer ihålig. Det samhälle som hade tillkommit under den långa regeringsperioden gick inte att kritisera med samma kraft som efter 90-talets borgerliga regering. Efter tolv års regerande fanns det inte längre någon borgerlighet att opponera mot, ingen visste eller mindes vad de stod för. Vänstern fick på många sätt stå i opposition till sig själv, till det samhälle det hade varit med att skapa.
Vänstern har dessutom stått i opposition mot ett samhälle som känns alltmer avlägset. Även om klassamhället ännu finns kvar, ser det väldigt annorlunda ut idag, efter nästan nittio år av socialdemokratiskt styre. Arbetare har idag råd med både plasmateve och en resa till Thailand, medan en akademiker ursprungligen från Syrien måste ha två jobb för att få pengarna att räcka till. En ideologi måste ha en grund i verkligheten för att väljarna ska kunna tro på den. Den socialdemokratiska ideologin har, måste man säga, varit extremt framgångsrik i Sverige. Dock hade den nog inte varit så framgångsrik vid sidan av en enad och stark opposition. Men någonstans behöver en ideologi förändra sig, om verkligheten förändras. Det är väl det socialdemokraterna och vänstern inte lyckats med.
Makten ska växla. Det är bra för demokratin. Dock är den nya regeringens egen ideologi ett hot mot demokratin. Det har med den konservatismens idé om äganderätten att göra. Idén om att människor ska ha rätt till det de har köpt, ärvt eller fått kan man väl egentligen inte längre kritisera. Det verkar som människor hellre äger än hyr, lånar eller får. Men det är när ideologin börjar angripa andra områden, som har med demokratins grundvalar att göra, som problem uppstår. Där äganderätten måste stå tillbaka för andra värden är den farlig.
Det börjar med rätten att äga sin egen bostad. Borgerliga politiker talar om människors önskan att äga sin bostad. Må så vara. Förutom på arbetsplatsen tillbringar vi som bor i Sverige, mycket tid hemmavid. Bostadsägandet handlar väl, som jag förstår det, om en längtan efter trygghet. Att äga sin bostad behöver inte automatiskt ha med konsumismens ständiga behov av föränderlighet att göra. Slopandet av fastighetsskatten och höjningen av reavinstskatten har väl snarare en bromsade konsumismisk effekt. Det uppstår en tröghet i systemet som inte är önskvärt ur ett mer marknadsliberalt perspektiv. Dessutom påminner bostadsrättsföreningarnas ägande till viss del om tanken om det kooperativa, om än i mindre skala. Problemet är väl att människor inte alltid skulle äga sina bostäder trots att de köpte dem. För många människor är det istället banken som äger bostaden. Man hyr av banken istället för allmännyttan eller privatvärden. Konflikten består väl i att människor hellre skulle vilja äga, men att de inte har råd.
Tanken om äganderätten har med materiella värden att göra. Det farliga är när den sprider sig till områden där den inte borde vara relevant, nämligen kulturen. Att de borgerliga många gånger saknar en kulturpolitik är väl egentligen inte så märklig. Konservatismen sätter mer fokus på det privata än det offentliga. Familjen står som centrum för idén om människan. Den kultur som klarar sig utan stöd är den som kan upplevas hemma, framför teven eller i sängen. Visserligen stödjer Moderaterna stora institutioner som Operan och Dramaten, men det handlar snarare om ett arv från 1800-talets borgerliga värderingar, än en del av en genomtänkt kultursyn.
Att högern genast tog bort möjligheten till avgiftsfria museer är därför inte så konstigt. Centralt i ideologin är ju den privata äganderätten. En stat ska helst fungera som en liten bostadsrättsförening, där varje familj äger sin lägenhet och där en liten avgift utgår till det livsnödvändiga som sophämtning och fasadputs. Vill man ha en trädgårdsfest står varje familj själv för sin del av det gemensamma kalaset, och det ska framförallt vara frivilligt. Därför är gratis alltid något problematiskt, eftersom de konservativa alltid har i minne att ingenting är gratis. Betalar man, om än en futtig procent av kostnaden för möjligheten att besöka ett museum, i inträdesavgift känns det kanske som om man för någon timme äger en liten del av museet. I alla fall äger man rätten till ett besök i museet. Krocken mellan vänster och höger orsakas inte av att äganderätten är helt en främmande idé för vänstern; ett statligt museum ägs ju av medborgarna gemensamt. För högern tycks dock detta offentliga ägande alltför abstrakt. Ägandet måste, för att det ska kännas reellt, vara privat.
Det verkliga hotet mot demokratin är idén om att avgiftsbelägga biblioteken. Visserligen säger man att kommunerna själva får bestämma om man vill ta ut en avgift eller ej. Men möjligheten i sig, är redan något som måste ses helt oacceptabelt. Det paradoxala är att de borgerliga vill att fler ska ha möjlighet att äga sina bostad. Samtidigt ska man hyra böcker på biblioteket. Här går väl den konservativa tanken igen, att om du betalar en avgift för en bok, äger du en liten del av den. Du behöver inte längre skämmas för att du utnyttjar andras framgång som med sina skattebördor har betalat boken. Detta förslag är, trots kommunernas valfrihet, ett verkligt hot mot friheten.
Visserligen kommer prisskillnaden mellan en pocketbok och en hyrd sådan att vara stor. Ändå kommer valfriheten att hämmas, även med en så liten summa som fem kronor per bok. Den som hyr kommer hur som helst tänka efter lite längre än den som lånar. I förslaget skulle det fortfarande inte vara tillåtet att ta ut avgift av barn, och det är väl bra. Biblioteken är ju en plats för upptäckarglädje, vilket förknippas med barn. Men för många slutar den inte efter skolålder. Enligt avgiftsprincipen behöver vi vuxna inte uppmuntras att upptäcka den oväntade läsningen, men det gör vi. Ett samhälle som inte utvecklas är ett dött samhälle, och utveckling är beroende av slumpen, av det oväntade mötet. Allt kan inte tillhandahållas av universiteten. Något måste kulturen stå för. Biblioteken är i sin mångfald bättre på att ordna möten med det tidigare okända än boklådorna. Likaså museer och teatrar. Kulturen.
I höstas hade vi ett val. För många var tanken på att ett tolv års långt regerande skulle följas av ytterligare fyra alltför skrämmande. Ett land styrt av ett parti, eller ett block, i decennium efter decennium, riskerar att stagnera politiskt och demokratiskt. Förutom den rent formella skillnaden, skulle Sverige att komma att likna en enpartistat. För demokratins och debattens skull var alltså ett regeringsbyte nödvändigt.
Politik handlar ju om att stöta åsikter mot varandra, och att någonstans på vägen kompromissa med sina åsikter. Att vara politisk handlar väl i grunden om en vilja att förändra. I politiken går ofta åsikterna isär om vad som ska förändras, eller på vilket sätt förändringen kan ske. När viljan till förändring minskar, eller en osäkerhet uppstår om att det går att förändra, eller ens är önskvärt att förändra samhället, riskerar demokratin att stå stilla. Därför var Alliansen välkommen.
Dessutom är det viktigt för en demokrati att ha en fungerande opposition. Det måste finnas ett giltigt och möjligt alternativ. Så har inte alltid varit fallet i svensk politik. Gång på gång har borgerligheten misslyckats med att enas om en gemensam politik eller i alla fall retorik. Först 2006 fick det enskilda partiets röstfiske stå tillbaka för det borgerliga alternativets väl. Och det är bra för demokratin.
En svag opposition, i växelverkan med en svag eller trött regering, skapar gärna ett tomrum i politiken, som andra krafter än de demokratiska kan och vill vara med och fylla. Att Göran Persson inte såg Alliansen som ett hot är egentligen inte så märkligt. Att under de otal decennier som socialdemokraterna har styrt Sverige ändå inte kunna skrapa ihop ett alternativ som väljarna kunnat tro på måste sägas vara anmärkningsvärt. Regeringen 1991-1994 var inte ett exempel på en enad borgerlighet. De var beroende av det tomrum som de i egenskap av svag opposition hade skapat under 80-talet. Detta tomrum fylldes som bekant av det främlingsfientliga Ny demokrati.
Det var ju detta tomrum som Folkpartiet försökte fylla med sina spekulativa utspel, istället för att som Moderaterna, tala om den socialdemokratiska regeringens politik som ett misslyckande. Tack och lov visade medborgarna att de hellre väljer en politik som tar itu med verkliga problem, som arbetslöshet och ”utanförskap”, än fiktiva problem, som bristen på en litteraturkanon och medborgarskapstest. Nu visar kanske opinionsundersökningar att väljarna tvekar om Moderaternas nya politik verkligen går ut på att rätta till ”utanförskapets” problem, och inte att helt enkelt överföra problembördan från stat till medborgare. I höstas hoppades i alla fall väljarna att Alliansens ihärdiga tal om rätten till arbete för alla handlade om ett genuint intresse, och inte enbart var en tom retorik för att kunna gripa makten.
Det bra för demokratin och vänstern att Alliansen får sitta på makten i fyra år. Äntligen kan vänstern börja tala om en verklighetens borgerliga politik. Tidigare, med en splittrad och svag borgerlighet i opposition har ju vänstern mest fått gissa sig till vad de fyra tillsammans skulle kunna hitta på. Det är också nyttigt för vänstern att vara i opposition för en gång skull. Generellt sett har en vänstern en självbild som säger att den ständigt står i opposition, oavsett om den innehar makten eller ej. Denna bild av radikalitet har funnits där även i regeringsställning, eftersom det alltid har gått att säga att den ”verkliga” makten ligger någon annanstans – i kapitalet. Dock upplevdes vänsterns självbild som alltmer ihålig. Det samhälle som hade tillkommit under den långa regeringsperioden gick inte att kritisera med samma kraft som efter 90-talets borgerliga regering. Efter tolv års regerande fanns det inte längre någon borgerlighet att opponera mot, ingen visste eller mindes vad de stod för. Vänstern fick på många sätt stå i opposition till sig själv, till det samhälle det hade varit med att skapa.
Vänstern har dessutom stått i opposition mot ett samhälle som känns alltmer avlägset. Även om klassamhället ännu finns kvar, ser det väldigt annorlunda ut idag, efter nästan nittio år av socialdemokratiskt styre. Arbetare har idag råd med både plasmateve och en resa till Thailand, medan en akademiker ursprungligen från Syrien måste ha två jobb för att få pengarna att räcka till. En ideologi måste ha en grund i verkligheten för att väljarna ska kunna tro på den. Den socialdemokratiska ideologin har, måste man säga, varit extremt framgångsrik i Sverige. Dock hade den nog inte varit så framgångsrik vid sidan av en enad och stark opposition. Men någonstans behöver en ideologi förändra sig, om verkligheten förändras. Det är väl det socialdemokraterna och vänstern inte lyckats med.
Makten ska växla. Det är bra för demokratin. Dock är den nya regeringens egen ideologi ett hot mot demokratin. Det har med den konservatismens idé om äganderätten att göra. Idén om att människor ska ha rätt till det de har köpt, ärvt eller fått kan man väl egentligen inte längre kritisera. Det verkar som människor hellre äger än hyr, lånar eller får. Men det är när ideologin börjar angripa andra områden, som har med demokratins grundvalar att göra, som problem uppstår. Där äganderätten måste stå tillbaka för andra värden är den farlig.
Det börjar med rätten att äga sin egen bostad. Borgerliga politiker talar om människors önskan att äga sin bostad. Må så vara. Förutom på arbetsplatsen tillbringar vi som bor i Sverige, mycket tid hemmavid. Bostadsägandet handlar väl, som jag förstår det, om en längtan efter trygghet. Att äga sin bostad behöver inte automatiskt ha med konsumismens ständiga behov av föränderlighet att göra. Slopandet av fastighetsskatten och höjningen av reavinstskatten har väl snarare en bromsade konsumismisk effekt. Det uppstår en tröghet i systemet som inte är önskvärt ur ett mer marknadsliberalt perspektiv. Dessutom påminner bostadsrättsföreningarnas ägande till viss del om tanken om det kooperativa, om än i mindre skala. Problemet är väl att människor inte alltid skulle äga sina bostäder trots att de köpte dem. För många människor är det istället banken som äger bostaden. Man hyr av banken istället för allmännyttan eller privatvärden. Konflikten består väl i att människor hellre skulle vilja äga, men att de inte har råd.
Tanken om äganderätten har med materiella värden att göra. Det farliga är när den sprider sig till områden där den inte borde vara relevant, nämligen kulturen. Att de borgerliga många gånger saknar en kulturpolitik är väl egentligen inte så märklig. Konservatismen sätter mer fokus på det privata än det offentliga. Familjen står som centrum för idén om människan. Den kultur som klarar sig utan stöd är den som kan upplevas hemma, framför teven eller i sängen. Visserligen stödjer Moderaterna stora institutioner som Operan och Dramaten, men det handlar snarare om ett arv från 1800-talets borgerliga värderingar, än en del av en genomtänkt kultursyn.
Att högern genast tog bort möjligheten till avgiftsfria museer är därför inte så konstigt. Centralt i ideologin är ju den privata äganderätten. En stat ska helst fungera som en liten bostadsrättsförening, där varje familj äger sin lägenhet och där en liten avgift utgår till det livsnödvändiga som sophämtning och fasadputs. Vill man ha en trädgårdsfest står varje familj själv för sin del av det gemensamma kalaset, och det ska framförallt vara frivilligt. Därför är gratis alltid något problematiskt, eftersom de konservativa alltid har i minne att ingenting är gratis. Betalar man, om än en futtig procent av kostnaden för möjligheten att besöka ett museum, i inträdesavgift känns det kanske som om man för någon timme äger en liten del av museet. I alla fall äger man rätten till ett besök i museet. Krocken mellan vänster och höger orsakas inte av att äganderätten är helt en främmande idé för vänstern; ett statligt museum ägs ju av medborgarna gemensamt. För högern tycks dock detta offentliga ägande alltför abstrakt. Ägandet måste, för att det ska kännas reellt, vara privat.
Det verkliga hotet mot demokratin är idén om att avgiftsbelägga biblioteken. Visserligen säger man att kommunerna själva får bestämma om man vill ta ut en avgift eller ej. Men möjligheten i sig, är redan något som måste ses helt oacceptabelt. Det paradoxala är att de borgerliga vill att fler ska ha möjlighet att äga sina bostad. Samtidigt ska man hyra böcker på biblioteket. Här går väl den konservativa tanken igen, att om du betalar en avgift för en bok, äger du en liten del av den. Du behöver inte längre skämmas för att du utnyttjar andras framgång som med sina skattebördor har betalat boken. Detta förslag är, trots kommunernas valfrihet, ett verkligt hot mot friheten.
Visserligen kommer prisskillnaden mellan en pocketbok och en hyrd sådan att vara stor. Ändå kommer valfriheten att hämmas, även med en så liten summa som fem kronor per bok. Den som hyr kommer hur som helst tänka efter lite längre än den som lånar. I förslaget skulle det fortfarande inte vara tillåtet att ta ut avgift av barn, och det är väl bra. Biblioteken är ju en plats för upptäckarglädje, vilket förknippas med barn. Men för många slutar den inte efter skolålder. Enligt avgiftsprincipen behöver vi vuxna inte uppmuntras att upptäcka den oväntade läsningen, men det gör vi. Ett samhälle som inte utvecklas är ett dött samhälle, och utveckling är beroende av slumpen, av det oväntade mötet. Allt kan inte tillhandahållas av universiteten. Något måste kulturen stå för. Biblioteken är i sin mångfald bättre på att ordna möten med det tidigare okända än boklådorna. Likaså museer och teatrar. Kulturen.
Redan den tröghet som uppstår i ett system som använder sig av avgifter, är ett hot mot den fria tankerörligheten. Tanken med globalisering, EU, sänkta arbetsgivaravgifter, etc. är ju att tröghet inte är till gagn för medborgarna, tvärtom. Detta gäller i synnerhet kulturen, och i slutändan demokratin.
Därför måste vänstern och liberalerna protestera när konservatismen tar sina ofta omedvetna och smygande steg mot en större ofrihet. Dessutom måste vänstern nu ta chansen att vara ett starkt alternativ i opposition, så att de krafter som bygger sina idéer på halvsanningar och fördomar inte ännu en gång får rollen som vågmästare 2010. Ny demokratis inträde i riksdagen 1991 måste förbli en generande passus i historien om demokratin i Sverige.
