Hat var allt i begynnelsen. Omgiven av ingenting.
Ordet sprang fram, spretade i regnet.
Hatet formade sig till liv. Och det var skönt.
Det kändes så.
Det började ett tevebrus, en väldigt lång tystnad
i det elektromagnetiska gräset på savannen.
Lejonet gäspade, så oändligt uttråkad
när jag ligger här däst av honor. Sand bits i pälsen.
Dess årmiljoner av likgiltighet är mig outhärdlig
jag med mitt lejonhjärta.
