Det är som med kärlek, den faller
och öppnas. Som kastanjer.
Men också maskinerna spricker
och rinner ut sitt innanmäte på byggnadsplatsen.
Helt plötsligt är det hjärtats slut.
Alla tidigare sammanhang, plastfodralen, kartongerna
alla typer av förvaringssystem
som inte längre vill begäras. Sedan är minnet om den vänskap
man kände till det hela - de allra minsta tingen - som löv i blåst, fastkletar sig mot fönsterglaset och man öppnar och faller
det då ut ur hjärtat
ner i rabatten och blir ett nytt träd, osv.
Skönhet, det är efteråt.
