Vi började med att sätta nålen i dem.
Sedan sög vi oriktigheter ut ur dem.
Maskinen brummade i bakgrunden.
Om natten drömde vi om ljudet, det förvandlades till tusentals fötter.
Men vi vill inte sluta.
Vi hade det inom oss. Längtan efter att få göra det igen.
Rummet. Kaklet. Slangen som gick från apparaten.
Det var tryckluft. En sådan där som man pumpar bollar.
Det var som massage när man rörde vid den, den skakade.
Och så hade vi dunkarna, som bars ut.
Fast natt och dag går egentligen inte att tala om.
Det var lysrörsljus.
Dörren på ena sidan. Dörren på andra sidan.
Att det var så tyst innanför den.
Sedan kom någon och ville göra musik av det.
Harmonier, disharmonier av väggarna, britsen
och av oss. Som om vi hade något med det där att göra.
Vi var inredning.
